Man var fri.
Fri från skola.
Fri från prov.
Fri från svettigt linne.
Men inte från ansvar.
Inte från tidiga mornar.
Inte från vuxnas sommaridéer.
För man skulle lära sig segla.
I fyra veckor.
Varje vardag.
Klockan 08:00.
Seglarskola lät kul.
Somrigt.
Friskt.
Spännande.
Det var inte det.
Det var:
Kallt.
Blött.
Förnedrande.
Man hade flytväst.
Som luktade fisk.
Samt neopren.
Som luktade svett.
Man var aldrig torr.
Aldrig varm.
Alltid blå om läpparna.
Man lärde sig ord.
”Skot.”
”Storsegel.”
”Fock.”
Men sa ändå bara:
”Hjälp, jag svänger fel.”
Det blåste.
Alltid.
Rakt i själen.
Man åt mackor med sand.
Drack ljummen saft.
Satt på piren.
Samt huttrade.
Som ett blött marsvin.
Men ändå.
Det fanns något.
När båten lutade.
När man skrek av skräck.
Vinden tog tag.
Vattnet stänkte.
Man levde.
Det var frihet.
Eller något nära.
Sen hem igen.
Salt i håret.
Röd i ansiktet.
Lycklig.
Man var trött.
På riktigt trött.
Inte scroll trött.
Utan segladtrött.
Man la sig i sängen.
Med värkande handleder.
Samt känslan:
”Jag överlevde idag igen.”
Så här i efterhand:
Det var kallt.
Det var jobbigt.
Men det var sommar.
En sommar till havs.
I plastjolle.
Med vind i håret.
Och sand i smörgåsen.
Tack seglarskolan.
För att du frös in oss i minnet.
