Det finns de som lever. Och så finns det de som kuraterar sitt liv – som samlar på ögonblick som andra samlar på frimärken, som lyfter vardagen ur sin grå fond och sätter den i ram. Jag är Niklas. En 70-talist i själen, sinnebilden av ett decennium då världen fortfarande smakade av framtid och filmjölken serverades i tetra med tidlös typografi.
Jag föddes i Skåne – landet där himlen alltid är lite större och horisonten känns som en möjlighet snarare än en gräns. Men resan stannade inte där. Jag har arbetat i Köpenhamn, där design är ett modersmål, och i Stockholm, där tempot är högt men kaffet är starkt. Jag bor där nu – men har ännu inte riktigt kapitulerat inför “Stockholmstempot”. Det är för… förutsägbart. Och jag är allt annat än det.
Min själ vibrerar i nyanser av orange. Det är mer än en färg – det är ett tillstånd, en stämning, ett uttryck för den glöd som brinner inom mig. Mina skor är orange. Mina skjortor ofta likaså. Jag har stått i provrum och viskat till mig själv: “Om det inte finns i orange, finns det inte för mig.” Det finns en hel värld i den färgen – passion, värme, personlighet. Den säger: här kommer någon som inte gömmer sig i gråskalan.
Professionellt är jag marknadsförare – men egentligen är jag mycket mer än så. Jag är en historieberättare med känsla för färg, form och förnimmelser. Jag tror på kommunikation som konst, inte kod. På kampanjer som känns snarare än syns. På idéer som lever kvar längre än algoritmerna tillåter.
Jag är tekniknörd, men med selektiv smak. Apple, förstås – för att vackra verktyg gör vackra tankar. Jag köper gärna en produkt bara för att typografin på förpackningen ger mig rysningar. Skönhet är inte ett val – det är ett krav.
Min bokhylla? En helgedom av grafisk formgivning. Inga deckare, inga självhjälpsböcker – bara den visuella kulturens evangelium. Och i den, som en ständig följeslagare: Wallpaper. En tidning som visade mig att världen är vacker, bara man vet var man ska titta. Jag visste det tidigt – och jag tittar fortfarande.
Jag är ljudens eklektiker – från house till jazz till poprock, med örat stängt för dansband. Jag tror på musik som förändrar tillstånd, stämning, själ. I mitt liv är varje soundtrack noggrant valt – ibland högt, ibland tyst, men alltid närvarande.
Jag är också en man med ett förflutet i kamouflage. Specialförband inom flottan. Uppdrag med kodnamn och tystnadsplikt. Erfarenheter jag bär med vördnad – som en kontrapunkt till den estet jag blivit. Disciplin, integritet och viljan att tänka tre steg före – det lever kvar i allt jag gör.
Men kanske mest av allt – jag är en livsnjutare. Jag ser skönhet i detaljer. En espresso i rätt kopp. Ett tyg med rätt fall. Ett typografiskt mellanrum som känns som ett andetag. Jag älskar att slå mig ner på en uteservering och bara… betrakta. Solen mot huden. Människor i rörelse. Jag blir lätt brun – något som ofta väcker både kommentarer och avund. Jag ler och låter solen göra sitt.
Och så var det åldern – den där siffran som aldrig riktigt passar in. Jag har ännu inte förstått att jag passerat 30. Det är som om kroppen glömde åldras och sinnet aldrig gick med på det. Människor som gissar min ålder drar ofta av ett decennium – ibland mer. Inte för att jag försöker lura dem. Det bara… händer. Jag är inte den typiske “gubben”, snarare dess motsats. Det är kanske därför jag har så svårt att ta saker på blodigt allvar. Livet är för kort för det. Och alldeles för roligt.
New York? Den staden är min längtan. Mitt andliga hem. Min puls. Jag har dansat på dess gator, suttit på dess tak, andats dess dofter. Men som världen ser ut idag får hon vila ett tag. Tills demokratin känns som hemma igen.
Så vem är jag?
Jag är Niklas. En 70-talist med orange själ, skånsk botten och internationell blick. En estet, en strateg, en soldat som blivit poet. En man som vill att livet ska kännas. Som tror att god design kan förändra världen. Som bjuder in – till samarbete, samtal, sällskap.
Vill du veta mer? Bra. För jag är inte klar än.
