Jag är rätt säker på att personen som döper Ikeas möbler är en förvirrad geografilärare med dåligt mörkerseende och ett ohälsosamt intresse för orter ingen annan någonsin hört talas om.
Hur annars kan man förklara att ett badlakan heter ÅFJÄRDEN? Eller att en dörrmatta döpts efter ljudet man gör när man trampar på en legobit: TRAMPA. Eller att ett sofföverdrag bär namnet KLAPPAS, vilket låter mer som en varning än en produkt.
Och Billy då.
Billy är inte ett bokhyllesystem.
Billy är killen som alltid hade ketchupfläck på tröjan i åttan och luktade källare.
Billy är killen som drömde om LAN-party men fastnade i skolkatalogen.
Det finns inget som heter SKÖN, SNYGG eller NORMAL. Däremot säljs BLÅHAJ och GÖRSNYGG – som låter som ett bråk i bastun mellan två finska rörmokare.
Varför heter en pall MÖCKELBY? Är det ett möbel eller en kommunreform från 1972?
Och varför i hela friden säljer de en plastlåda som heter SAMLA?
Jag vet redan att jag ska samla i den, Ikea. Det är liksom hela poängen.
Men jag älskar det. Jag älskar att kliva in och känna att jag hamnat i ett parallellt universum där ingen pratar svenska men alla är från Tranås. Att stå i fyra timmar i ett självplockslager och fundera på om FJÄLLBO är en tv-bänk eller en sjukdom man får av att slicka på ett element.
Ikea är inte ett varuhus.
Det är en språkförbistring.
En nationalsport.
Ett psykologiskt stresstest i sex avdelningar.
Och ändå köper jag Billy.
Varje gång.
Billy för evigt.
