IKEA.
Jag trodde jag köpte en bokhylla. Jag kom hem med ett självförverkligande projekt i tolv akter, sju trauman och en inre resa rakt in i galenskapens spegelvända helvete.
Alltså IKEA.
För det börjar ju med drömmen: “Jag ska bara åka dit och köpa en liten möbel.” Men när man kliver in förlorar man begrepp om tid, rum och logik. Du gick in som en fri människa. Du kom ut med åtta platta paket, ett paket värmeljus, ett plastväxthus, en förlovningsring till dig själv och en soffa som kräver truckkort för att bära.
Sen börjar monteringen. Manualen är ritad av en galen illustratör på crack som hatar människor. En liten rund gubbe pekar mot en skruv i ett kosmiskt hål. Ingen text. Bara symboler. Som ett oupptäckt språk från Atlantis.
Och du står där med:
En påse skruv.
En påse “extra skruv?”
En träpinne som ser ut som den rymt från ett leksakståg.
Och tre bräder som ALLA är märkta med siffran 9.
Eller är det 6? Är det uppochner? Vem är jag?
Du försöker. Du försöker så hårt.
Men bräda A passar inte i hål B.
Och nu har du skruvat fast en hylla genom din egen tröja.
Vid steg 12 gråter du.
Vid steg 17 googlar du “livets mening”.
Vid steg 23 är du helt säker på att det här är en psykologisk experimentstation för att mäta mänsklig frustration.
Men det värsta kommer sen.
När allt verkar klart.
Du står där med… tre skruvar över.
Tre skruvar.
Som stirrar på dig.
Och du stirrar tillbaka och viskar: “Ni är döden.”
Du försöker ignorera det. Du ställer möbeln på plats. Den lutar som ett dåligt alibi. Men du låtsas att det är “industriell stil”. Du säger att det är meningen. Du säger att det är konceptuellt.
Och sen… sen kommer känslan.
Stolthet.
Triumf.
Och ett obekräftat diskbråck. Du är färdig. Du har besegrat möbeln. Eller så tror du.
För på kvällen, när du sover…
…hör du ett knak.
Ett litet, subtilt “krkkkrrrkkk”…
Och du vet.
Det var de tre skruvarna.
De skrattar nu.
De väntar på sin hämnd.
