Tinder – där kärleken filtreras hårdare än en påse snabbkaffe i Gislaved…
Så jag är tillbaka på Tinder. Igen. För att… ja, jag vet inte riktigt varför. Det är väl någon slags digital motsvarighet till att stå vid en väg och lifta med en skylt där det står “Emotionell stabilitet sökes – helst utan häst”.
Det börjar ju oskyldigt. Du laddar ner appen. Tänker: Nu kör vi. Nu blir det romantik.
Två minuter senare sitter du och svettas över en bio där någon skriver: “Du ska vara 190 cm+, älska naturen, ha sommarstuga, vara vältränad, ha bil, gilla barn, laga mat, vara social men ändå kunna vara tyst, ha passion men också lugn, helst tycka om hästar, och inte ha för många ex som fortfarande andas.”
Och jag ba: Okej… har ni någon rabatt för oss som är mänskliga?
En kvinna skrev att hon bara matchar med män som “inte har bagage”. Ursäkta? Jag är 40+. Jag har heltidsanställning som känslomässig resväska. Vill du ha någon utan bagage så får du swajpa på en 19-åring med mjölkstas på hakan.
Och sen är det det där med bilen. Alltså, jag bor mitt i stan. Jag har en cykel, ett Skånetrafikkort och ett väldigt dåligt tålamod för parkeringsappar. Ska jag också ha bil bara för att kunna köra dig till närmsta 4H-gård så du får kela med ponny? Jag får ju fan köra runt som Uber bara för att få hålla handen.
Och hästar. Alltså. Hästar. Nej. Det enda jag tycker om med hästar är om de ger utdelning på V75. Det är ett stort, svettigt djur med fyra ben och exakt noll respekt för mitt personliga space. Att det blivit någon slags sexig hobby för vuxna kvinnor är ett mysterium jag lämnar till religionshistoriker att lösa.
Jag själv har väldigt enkla krav. Du får gärna vara konstintresserad, så vi kan prata om något annat än din aura. Och om du inte lyssnar på dansband – då är vi nästan redan gifta. Resten löser sig. Jag är inte knusslig. Jag har ju till och med hela spannet öppet – från 18 till 99. Inte för att jag tänker dejta nån som precis tagit studenten eller bor på demensboende, men man vet aldrig. Någon kan ju ha klickat fel på åldern. Det händer. Ofta. Särskilt efter två glas vin och lite självbedrägeri.
Och det där med matchningar? Ja, de få gånger det händer så känns det som att vinna en liter mjölk i en tävling där man hoppades på en bil. Antingen är det någon 10 år äldre än jag som skriver “jag gillar yngre män” med en blinkning som luktar desperation, eller så är det någon 25 år yngre som vill ha en sockerpappa – och jag som knappt har råd med min egen elräkning.
Så nej, det är inte lätt. Men jag svajpar vidare. Kanske är hon där ute. Hon som gillar konst, inte dansband, hatar hästar, har förståelse för män med känslomässigt bagage och vet att en bil i innerstan bara är en rullande skuld.
Men tills dess: swajp, suck, skratta, upprepa.
Kärleken är död. Men algoritmen lever. Eller har jag helt fel?
