Måndag. Mötets moder. Rutinens återkomst. Helgens baksmälla i Excel-format.
Det är alltså måndag igen. Veckans mest passivt aggressiva dag. Datorn surrar igång som en trött fläkt i ett ryskt kärnkraftverk från 1986. Teams startar automatiskt, som om den vet att det är dags att kväva all livslust med ett pärlband av möten utan slut, mening eller mänsklig värdighet.
Möte. På möte. På möte. På möte. Jag tror jag har fler möten än Leif GW har hattar. Måndagen är som ett maraton, fast utan publik, medalj eller syfte. Det enda som brinner är min rumpa – trots två extra dynor från IKEA med namn som “Stjärtvig” och “Sittneblömm”.
Och så kommer mötet med våra franska kollegor. De älskar att prata engelska, fast det låter som att någon smält ett brödrostfilter över ett franskt lexikon. “Zees eet ees a veeery important prozhect we are dooing wiz zeh customehrs…” Jag förstår mindre än när jag försöker tolka konstkritik i DN.
Det låter som ett bortklippt avsnitt av Allo ‘Allo, fast utan manus. Och mitt under deras PowerPoint om “transformation strateegieeez” hör jag min själ glida ut ur kroppen och lägga sig i soffan för att scrolla Hemnet.
Men det är okej. Jag är relativt pigg efter helgens Köpenhamnseskapader. Visst, levern gråter lite och min själ ligger kvar i ett hörn på RBY med en gin & tonic i handen och mumlar “vi var unga, vi var fria”, men ändå – jag lever. Och det är mer än vad man kan säga om kreativiteten. Den är på tjänstledigt.
Eftermötena? Då ska jag “fixa lite med hemsidan”. En fras som en gång betydde vision, flow, form – men som nu mest betyder att stirra tomt på en knapp där det står “Spara utkast” och tänka på nudlar.
Men målet är tydligt: överlev måndag. Ta dig till kvällen. Ta dig till Hemköp.
Ja, Hemköp. Min kyrka. Min nattklubb. Min lilla vardagsglimt av hopp. Jag går dit varje måndag kväll som om jag faktiskt ska träffa nån. Jag har till och med övat på att se avslappnat tillgänglig ut bland ekologiska citroner. Men det slutar alltid likadant:
Jag fastnar i grönsaksavdelningen, stirrar på koriandern som om den ska börja prata tillbaka, och får noll dejter – men eventuellt ett kvitto längre än min livslust.
Men hoppet är det sista som överger oss. Kanske idag. Kanske vid avokadon.
Tills dess – back to Teams. Hur ser er måndag ut?
