Jag beundrar matlådornas övermänniskor.
Ni som preppar lördag för torsdag.
Ni som vet vad ni vill.
Redan på söndag.
Klockan två.
Ni fryser in framtida kycklinggrytor.
Ni märker lådor med onsdag.
Ni staplar lasagne som dominobrickor.
Ni lever i en logistisk dröm.
Själv: går till lunchområdet vilsen.
Tittar in på varje ställe.
För att känna i magen.
“Är jag hungrig på dillkött?”
Ofta går jag bara runt.
In.
Ut.
In.
Ut.
Som ett lunchspöke i jeansjacka.
På jakt efter något meningsfullt.
Matlådefolk har kontroll.
System.
Jag har bara en känsla.
En känsla som skriker ”inte fisk!”
Men ändå kan bli stroganoff.
Matlådorna luktar trygghet, karriär, vuxenpoäng.
Mina luncher luktar chansning.
Ibland blir det falafel med festis.
Ibland gråter jag in i kebab.
Och det säkra kortet?
Alltid slut.
Alltid borta.
Gulaschen med krispig persilja?
Gone.
Försvunnen.
Tuggad av andra.
Så jag tar en baguette.
Som smular på hela tröjan.
Och låtsas att jag ville ha just precis den.
Såklart.
Matlådornas folk är en kult.
Jag står utanför och fryser.
Men jag hejar ändå på er.
Från pommeskön.
Med aioli på hakan.
