Jag ville bara ringa banken.
En liten enkel sak, tänkte jag.
Så naivt.
Så fruktansvärt naivt.
Först: knappa ditt personnummer.
Inte tio siffror.
Nej, tolv!
Banken älskar långa siffermaraton.
Missar du en siffra?
Grattis, börja om från början.
Tiden är ändå en illusion.
Sen: starta BankID exakt rätt.
Inte för snabbt, inte för långsamt.
Du måste knäcka bankens kodtempo.
För fort?
Avbryt.
För sakta?
Avbryt.
BankID dansar foxtrot med mig.
Jag sitter där som en clown.
Lyssna på röst som säger:
“Välkommen, vänligen välj ett val.”
1: sparkonto,
2: bolån,
3: syre.
4: terapi,
5: begravning,
6: panik.
Trycker snabbt, fel givetvis.
Välkommen till pensionsrådgivningen!
Jag känner mig som 39.
Vill dö nu.
Efter två timmars hypnotisk väntan:
“Alla våra handläggare är upptagna.”
Ja, antagligen i fjällen.
Blir kopplad till rätt avdelning!
Som naturligtvis betyder en ny kö.
En kö som luktar uppgivenhet.
Nu är klockan 16:30.
Banken stänger 17:00.
Man hinner precis få tinnitus.
En människa svarar till slut.
Med röst av sovande sengångare:
“Du kan göra det online.”
Jag försökte online. Därför ringer jag.
“Ja, då måste du besöka kontoret.”
Öppet mellan 10.00 till 13.00.>
Tre timmar av hopp och förtvivlan.
Jag bokar en tid.
Tänker vara där vid öppning.
De öppnar fem minuter för sent.
Väl inne på kontoret:
“Vi tar bara emot bokningar online.”
Min själ lämnade kroppen.
Så nu sitter jag här.
Väntar på att återfödas.
Som en post-it-lapp.
Så är livet som bankkund.
En evig jakt på existens.
Och en väldigt dålig telefonkö.
