Jag har en hemlig talang.
Alla har nåt.
Vissa sjunger opera.
Vissa jonglerar ägg.
Vissa pratar baklänges.
Jag imiterar kaffebryggare.
Inte bara ljudet.
Hela processen.
Från första bubblan.
Till sista “plopp-plopp-åhnej.”
Det är konst.
Min kropp vibrerar.
Jag lutar mig fram.
Säger:
“Glooo-blopp-blrrr… fffchhh… kaffeklar.”
Folk applåderar.
Eller flyr.
Min moster är stolt.
Min terapeut mindre.
Min ex partner ber tyst:
“Snälla inte på bröllopet.”
Andra har riktiga talanger.
Stickar tröjor till hästar.
Kan jonglera med saxar.
Löser Rubiks kub med själen.
Jag?
Jag låter som vitvaror.
Jag är även: Otroligt bra på att
gissa exakt när bröd hoppar ur brödrost.
Jag kan också vissla inåt.
Som en rädd fågel.
Som om näsan ropar:
“Snälla släpp ut mig.”
Jag kan nysa tyst.
Alltså HELT tyst.
Som om kroppen smyger.
Folk blir oroliga.
“Fick du stroke, eller?”
Jag kan även tolka katter.
Inte prata med dem.
Bara tolka.
På låtsas.
Med dialekt.
Min kompis sa:
“Det här är värdelöst.
Men imponerande.
Som en improviserad panflöjt
i en flyktbil.”
Så ja.
Jag har talang.
Hemlig.
Pinsam.
Onödig.
Men min.
Och ganska underhållande.
Ska jag göra något med den?
Tävla?
Sälja show?
Starta TikTok-serie:
“Kaffebryggarpojken & hans viskande nys.”
Kanske.
Men tills dess:
Jag fortsätter i hemlighet.
Borta i köket.
Bubblar, visslar, vibrerar & väntar på mitt kaffe.
