Telefonluren är död, länge leve högtalarskriket.
Är det mig?
Eller världen?
Har öron blivit passé?
Har skam dött?
Har vi gett upp?
Jag ser dem överallt.
Folk med telefon.
Men inte vid örat.
Nej nej, givetvis inte.
Det vore normalt.
Mobilen hålls som smörgås.
Vågrätt.
Som presentationstavla.
Högtalaren maxad.
Hjärnan avstängd.
De samtalar så glatt.
Mitt på trottoaren.
I maxvolym.
Som om världen lyssnar.
Spoiler: Det gör vi.
En säger:
“Ja, sen sa jag till Tomas att om han inte hämtar barnen i tid så ringer jag Migrationsverket!”
Jag svarar reflexmässigt:
“Och jag ringer Tomas.”
Vill de ha applåder?
Vill de ha stöd?
Vill de ha manusfeedback?
Vill de bli sedda?
Det blir de.
Tyvärr.
Jag går bakom en kvinna.
Hon berättar allt.
Om sin svampinfektion.
Samt sin mans otrohet.
Jag vet mer än hon.
En man i kostym:
“Ja, vi kan ju inte bokföra det som lunch, för det var ju inte lunch, det var ju champagne.”
Jag: tack för skattetips.
Det är som teater.
Utan scen.
Utan manus.
Utan begåvning.
Men med publik.
Jag vill delta.
Jag vill applådera.
Jag vill ropa:
“DU HAR RÄTT, LINDA!”
Men det vore oartigt.
Kanske har alla glömt.
Hur telefoner funkar.
Hur öron används.
Hur volym fungerar.
Hur skam känns.
Eller är jag gammal?
Är jag relik?
Är jag telefonbooth?
Är jag 1998?
Har jag blivit pappa?
För 100 år sen.
Höll man lur mot örat.
Man viskade hemligheter.
Man andades tyst.
Nu: surroundljud & trauma.
Det är inte deras fel.
Det är evolutionens.
Vi utvecklas baklänges.
Mot öppna kontorslandskap & delad hjärnaktivitet.
Tänk om detta sprider sig?
Till andra apparater?
Vuxna män som viskar:
“Alexa, ställ in brödrosten!”
Mitt på bussen?
Jag vet inte längre.
Vad är normalt?
Vad är privat?
Vad är öron till för?
Mest: att lida.
Så nästa gång jag hör:
“Alltså jag tror att Emma är lesbisk men ändå inte, för hon sa att hon gillar tjejer men ändå inte, du vet?”
Då kommer jag svara:
“Jag vet. Jag vet.”
