Pølsemannen.
Namnet smälter som smör i själen.
Ett rullande tempel av nostalgi.
Ett smakens altare på fyra hjul.
Du ser vagnen.
Hjärtat slår volter.
Fötterna går av sig själva.
Det doftar kokt, varmt & tryggt.
Det doftar Danmark.
Två röda pølser.
Alltid två.
Aldrig en.
Bröd, fluffigt som barndomsminne.
Rostad lök i berg & lavin.
Så ketchupen.
Den danska ketchupen.
Söt, syrlig, sammetslen & galen.
Det är inte ketchup.
Det är en kärleksdikt på flaska.
Du doppar pølsen.
Den glänser rött och rostad.
Löken fastnar.
Ketchupen omfamnar.
Munnen ler.
Hela kroppen jublar.
Det är inte mat.
Det är poesi med knaprig textur.
Det är en kortsemester i varje tugga.
En paus från verkligheten.
En varm kram i korvform.
Pølsemannen står där.
Som en vän från förr.
Som en påminnelse om att livet kan vara enkelt & fett.
Tyvärr finns han inte överallt.
Men när han väl dyker upp då stannar tiden.
Då försvinner stressen.
Då finns bara du & två pølser.
Så tack, du magiska Pølseman.
Tack för att du rullar in glädje.
Tack för ketchupens symfoni.
Tack för smaken av ren livsglädje.
Vi ses snart igen.
Jag är redan hungrig.
