Jag är 40+.
Jag borde ha koll.
Jag borde veta vad en maskin gör.
Jag borde kunna gå in på gymmet och liksom veta saker.
Men nej.
Jag går in och ser ut som en turist på teknisk safari.
Jag vill helst gå på pass.
Danspass.
Med namn som “Zumba Xpress Extreme Cardio Salsa Inferno”.
Där man skakar höften till latinorytmer och tror man är på audition för Let’s Dance fast i slow motion och med träningsvärk i ansiktet.
Men ibland hamnar jag bland maskinerna.
Stål.
Vajrar.
Ställningar som ser ut som instrument från ett utomjordiskt BDSM-konvent.
Och jag, en vuxen man, står där som en frågande potatis i funktionskläder.
Jag känner igen ungefär hälften.
Resten rena chansningar.
Jag sätter mig på en bänk som visar sig vara för latsdrag.
Jag latar mig.
Det drar inte.
Jag klämmer fast en kroppsdel.
Vet inte vilken.
Den domnar.
Jag tror jag aktiverat “insides självrullande vadpress för nybörjare”.
En man i tights glor.
Jag gör tummen upp.
Han går baklänges ut ur lokalen.
En gång la jag mig i en maskin och drog i ett handtag.
Det sprutade vatten.
Det var ingen träningsmaskin.
Det var brandsläckaren.
Jag använde ett löpband som stepmaskin.
Fick beröm av en kvinna på 78.
“Modigt”, sa hon.
Sen lyfte hon 90 kilo i marklyft.
Jag applåderade.
Ingen annan gjorde det.
Jag satt fel i bencurlen och råkade göra en yogaövning ingen bett om.
Det knakade till.
Någon ropade “Går det bra där borta?”
Jag svarade “Det beror på vilken muskelgrupp vi just uppfann.”
Och varje gång man kliver ur en maskin:
KLONK.
BOOOM.
Hela gymmet stannar.
Jag låtsas att det var ett personligt rekord.
I pinsamhet.
Men jag svettas.
Jag jobbar.
Jag tränar något.
Om inte kroppen, så i alla fall skammen.
Och efteråt känner jag mig ändå stolt.
Lite större.
Lite starkare.
Främst i panikhantering.
Och vänster vadmuskel, som jag tror jag övertränat via en armcykel.
