Papperspåsen är en bluff.
En blöt, knölig lögn.
Den luras med miljöblick.
Men dör av duggregn.
Man bär hem den.
Den bär inte hem.
Den ger upp direkt.
Som ett tråkigt förhållande.
I en snålblåst i Borås.
Man tror:
”Nu gör jag rätt.”
Miljövän.
Stolt.
Kanske lite sexig.
Fem minuter senare:
Handtagen lossnar.
Brödet faller ut.
Löken rullar iväg.
Man själv gråter.
Pappret viker sig.
Som en medlåntagare med skuld.
Man står där.
På gatan.
Med kassler i skorna.
Plastpåsen däremot.
Åh, plastpåsen.
Den håller allt.
Den klarar skit.
Den har ryggrad.
Jag har en favorit.
Den är blå.
Lite sliten.
Lite smutsig.
Men vi har minnen.
Den har varit:
Necessär.
Soppåse.
Skopåse.
Psykolog.
Reskamrat.
Jag litade på den.
Den svek mig aldrig.
Till skillnad från papperspåsen.
Som skrek & dog i regnet.
Jag säger det nu.
Högt.
Tydligt.
Som en plastbön:
”Jag är en plastpåsekille.”
Miljön i all ära.
Men min mat ska hem.
Inte drunkna i trottoar.
Bioplast?
Gärna.
Fiberpåse?
Kanske.
Papperspåse?
HELL.
NO.
En gång bar jag en papperspåse.
Den bar inte mig.
