Nöjespark? Det stavas köjespark.
Jag betalade 625 kronor för att stå still.
Jag åkte till Liseberg nyss.
Med förväntan.
Med drömmar.
Med solsken & rena underkläder.
Jag kom hem som ruinhög.
Det började vid entrén direkt.
Jag möttes av tusen personer.
Alla stod i exakt kö.
Ingen visste varför.
Alla log.
Jag ställde mig längst bak.
Visste inte ens till vad.
Men man köar ju bara.
Det är svensk kutym liksom.
Efter trettio minuter hände något.
Vi hade kommit fyra steg.
En mamma svimmade av tristess.
Barn började tugga på pappor.
Sen såg jag skylten äntligen:
”Kö till biljettkassan, del ett.”
Jag tappade hörsel & hopp.
Min själ kröp ut själv.
Jag kom in.
Halvbränd & svag.
Tänkte: ”Nu börjar nöjet.”
Då såg jag nästa kö.
Den hette ”Vänta på känsla.”
Till varje attraktion fanns väntetid.
120 minuter för 38 sekunder.
Jag såg åtta karuseller i dröm.
Rörde aldrig ett enda säte.
Åkte hem med popcorn i håret.
Skoskav, tinnitus & ett kvitto.
Lärde mig en livsvisdom direkt:
Det är kön som är karusellen.
