Jag var DJ en gång.
Inte DJ som idag.
Inte laptoppiller & filter.
Jag var vinylkrigare.
Tolvtum.
Hård bas.
Svett.
Backar med skivor.
Ryggen förstörd för livet.
Men gud, vad vackert.
Remix på remix på remix.
En låt, 8 versioner.
“Club Edit ft. DJ Bork.”
“German Extended Desert Mix.”
“Radio Cut (men längre).”
Ingen vet varför.
Alla dansar ändå.
Jag var kung.
Över golv.
Över ljud.
Över tryckare.
Över folks känslor.
“Spela nåt med Depeche Mode!”
Jag:
“Det blir house nu.”
De:
Okej.
Vi dansar ändå.
Tryckare var ett heligt ögonblick.
Ljusen blev blått & rök.
Man svettades i samförstånd.
Ingen visste vad de gjorde.
Alla låtsades kunna kramas.
Jag valde låt.
Jag valde känsla.
Jag valde vem som hånglade.
“Everything I Do, med Bryan Adams.”
Alla blev gravida av stämning.
Men annars?
Min smak.
Mitt ljud.
Mitt tempo.
Era fötter, mitt verktyg.
Folk klagade ibland.
Jag hörde inte.
Jag stod i eufori.
Med skivspelare & makt.
Svett & självrespekt.
Idag?
DJs kopplar in USB.
Laptop.
Autobeat.
AutoMix.
De svettas inte.
De lyfter inget.
De laddar ner remixar.
Från Moldavien.
På 124 bpm.
De blinkar coolt.
Trycker på space.
Får betalt & kallar det konst.
Jag vill säga:
“Ni fuskar, barn.”
Men jag säger inget.
Jag står tyst & saknar mina backar.
De vägde 47 kilo.
Men bar på stolthet.
Varje skiva sa: “Du är fan DJ.”
