Allt började i förskolan.
Jag hade en vän ibland.
Vi möttes bara vissa timmar.
Resten var jag helt ensam.
Jag blev en boxboll direkt.
De slog.
Fryste ut.
Låste in.
Jag fick aldrig vara med.
Jag trodde det var normalt.
Min roll.
Min plats.
Min skuld.
Lågstadiet började med viss lättnad.
Sen blev allt mörkare igen.
Jag blev sjuk, jag gick om.
Ny klass, samma gamla helvete.
Jag blev boxboll igen.
Alltid sist på idrotten.
Alltid sist i grupparbeten.
Alltid först att skyllas på.
Läraren var med i mobbningen.
Hon hånlog när andra anklagade.
Jag fick stanna kvar ensam.
Skriva på tavlan som straff.
“Jag ska lyda” stod det.
Jag lydde.
Jag krossades inombords.
Mellanstadiet brände ännu djupare sår.
Jag blev blåslagen varje rast.
Jag fick inte gömma mig.
De tvingade mig ut varje gång.
Lärarna kastade mig bland vargarna.
Jag var blå varje vecka.
Men hemma var jag tyst.
Man orkar inte alltid förklara.
Man skäms även för andras fel.
Högstadiet kom med svag lättnad.
Jag blev aldrig bjuden på fester.
Jag blev aldrig vald till något.
Men jag hittade två andra.
Vi var tre nördar i exil.
Nördarnas nördar.
Osynliga för alla.
Vi fick inga kramar någonsin.
Vi fick aldrig någon närhet.
Vi blev behandlade som spetälska.
Ingen ville bli smittad av oss.
Så gick hela grundskolan.
Mobbad.
Osynlig.
Utskrattad.
Ensam.
Sen kom gymnasiet.
Ett nytt hopp.
Bara en visste vem jag var.
Resten kände inte min historia.
Första månaderna var nästan normala.
Sen kom det tillbaka. Krypande.
Nån såg att jag passade perfekt.
Perfekt att ignorera.
Perfekt att såra.
Sist vald på gympan igen.
Fast det gjorde mer ont nu.
Man är äldre.
Mer medveten.
Mer känslig.
Mer trasig.
Mer trött.
Det var samma i klassrummet.
Sist vald till allt, alltid.
Oavsett ämne, oavsett situation.
Jag visste redan innan de valde.
Det gjorde förbannat jävla ont.
Man låtsades att det var lugnt.
Man log.
Lekte stark.
Inombords bröt man.
Dag efter dag efter dag.
Men jag överlevde.
På nåt sätt.
Jag bär ärren än idag.
De syns inte men känns.
För vissa barndomen försvinner aldrig.
De ligger kvar som skuggor.
Men jag står här nu.
Med rösten jag aldrig fick då.
Till dig som känner igen dig:
Du är inte ensam.
Inte längre.
Jag ser dig.
Jag förstår dig.
Vi fanns.
Vi finns.
Vi lever.
