Jag misstänker att hushållspappret är i maskopi med universum. Det tar nämligen alltid slut exakt i samma ögonblick som jag tappar greppet om livet.
Inte när man ska torka upp lite oskyldigt pastavatten från spisen, nej nej. Det tar slut när jag:
– Spiller ut en hel kastrull soppa i slowmotion över mig själv, golvet och det öppna kylskåpet.
– Har smetat in hela handflatan i något kladdigt och okänt som doftar frukt men känns som skuld.
– Har lyckats skära mig på en konservburk samtidigt som jag nyser så våldsamt att jag snorar ner en öppen bok.
– Tappat en chokladbit på golvet, trampat på den, glidit och landat med ansiktet i en ostbricka från 2019.
– Försökt rengöra mikron efter en sprängd äggexplosion medan brandvarnaren tjuter och jag är fast i ett förkläde.
Och där står man. Svettig, kladdig, något blöder, något annat ryker. Man stirrar på rullen. Den tomma. Den hånande. Den där lilla inre kartongrullen som inte ens är tillräckligt hård för att använda som nödlösning utan att tappa självrespekten.
Och visst finns det fler rullar… i skåpet… du vet vilket.
Det där skåpet där man sparar plastpåsar som aldrig passar i soptunnan, fyra trasiga ljuslyktor och en fonduegryta man lånat 2007.
Så jag undrar:
Varför tar aldrig hushållspappret slut när man inte står i full katastrofmode med couscous i armhålan och en hal licensfaktura på brödrosten?
Jag kräver svar. Eller åtminstone en smart lösning. Typ pappersrulle på rulle. Eller en vänlig själ som skriker “NY RULLE PÅ VÄG!!” varje gång man öppnar kylen med kladdiga händer.
