Sill & påsk

Det är påsk igen.

Vilket betyder att det är dags att samlas kring bordet och hetsäta… sill.

Igen.

För tredje gången på ett år.

Alltså, jag måste bara få fråga:

Hur starkt lobbyarbete har Sillförbundet bedrivit egentligen?

För hur blev det så här? Att vi kollektivt bara: “Jesus är tillbaka från de döda – snabbare! Ner med strömmingen i ättika!!”

Det finns ingen annan förklaring än att det sitter ett gäng människor i ett hemligt sillråd någonstans – troligtvis i Gränna – som bara trycker ut nya smaker tills vi ger upp.

Senapssill. Vitlökssill. Currysill. Mangosill. Mojitosill.

Jag såg lakritssill en gång. Det var då jag förstod att vi som folk är förlorade.

Det värsta är att vi inte ens gillar sill.

Vi tolererar den.

Vi sneglar på den. Vi tar en liten bit “för att det hör till”. Vi tuggar långsamt medan våra smaklökar kollektivt reser en skylt där det står: “Varför gör du så här mot oss?”

Och det ska alltid vara olika sorter.

Alltid.

Aldrig bara en. Nej nej. Minst fem. Helst tolv.

Och sen bråkar folk om vilken som är “godast”.

Det är som att varje sillsmak är en politisk åskådning.

“Jag tycker vitlökssillen är fräsch.”

“Du är död för mig, Lennart.”

Och det här är alltså en rätt vi dukar fram varje högtid.

Jul? Sill.

Midsommar? Sill.

Påsk? Sill.

Jag väntar bara på att någon ska börja servera den på nyår också. “Det är en ny tradition! Sprängd silltårta med glitter!”

Sillen är som en kollegial överlevare. Den dyker upp, står där i sin lilla burk, med samma aura som nån som vägrar ta ledigt och som alltid säger “det har vi alltid gjort”.

Och jag sitter där.

Vid ett dukat bord.

Med ägg, påskmust, potatis och sju olika sillar framför mig.

Ingen har ätit lunchen än – vi är fortfarande fast i “vilken är det här nu då?”-fasen.

Och jag undrar:

Hur blev det här vårt sätt att fira att någon återuppstod från de döda?

Med fermenterad fisk och passiv aggressiv tystnad?

Men visst. Jag spelar med.

Jag tar min sill.

Jag tuggar.

Jag ler stelt.

Jag sätter ett kryss i kalendern.