Jag har köpt en soffa.
Eller… jag vet inte om jag har köpt en möbel eller om jag blivit invigd i någon form av sekt där man betalar 34 000 kronor för att känna något.
Det började med att jag satt på min gamla soffa och insåg att den gett upp. Den bar mig inte längre. Den var en trött tant med dålig hållning som bara ville få dö i fred. Jag reste mig långsamt, som i en inre monolog från ett lågmält svenskt drama, och sa högt: “Det är dags.”
Sedan gick jag vilse i soffuniversum. Vet du hur många soffor det finns? Ingen vet. Det är som universums gräns – bara teoretiska modeller och en känsla av evig hopplöshet.
Jag var inne på hemsidor med filter som:
“Benens material?”
“Vill du ha soffan i sträv flamsäker microvelour?”
“Hur många själsliga haverier ska den tåla per vecka?”
Jag klickade i: Alla.
Efter ett tag började jag tappa greppet. Jag såg inte längre soffor. Jag såg livsval.
“Den här säger att du är en trygg person med låg puls.”
“Den här skriker att du precis skilt dig och börjat prenumerera på rödvin.”
“Den här… den här är bara ett rop på hjälp i manchester.”
Till slut stod jag i ett showroom och provsatt något som kändes som en våt tystnad. En expedit dök upp från ingenstans och sa: “Den modellen kallas Sorg. Den är väldigt populär bland medelålders män med innehållslösa LinkedIn-profiler.”
Jag köpte den.
Jag vet inte varför. Jag tror den valde mig.
Den levererades med fyra kuddar, en känsla av ångest och en manual på danska.
Nu bor vi ihop.
Jag och soffan.
Jag kallar den för “Det mjuka sammanbrottet”.
Och varje kväll lutar jag mig tillbaka, med en kopp te, en filt och tanken:
“Jag kanske inte är lycklig. Men jag har en soffa.”
