Jag vaknade med en känsla.
En sån där inredningskänsla.
Lite beige.
Lite varm.
Lite “mockalatte med framtidstro”.
Alla sa det var lätt.
“Bara att rolla.”
“Bara att tejpa.”
“Bara att andas in kulör.”
Bara.
BARA.
BARA.
Jag gick till butiken.
En sån där färgbutik.
Med väggar av löften.
Samt män i väst.
Med ögon som dömer.
Jag sa:
“Jag vill ha beige.”
Han sa:
“Vilken beige?”
Jag sa:
“Den som är beige.”
Han skrattade.
Han suckade.
Han blandade nåt brunt.
Kallade det “Sandvind 43”.
Jag log.
Jag köpte ALLT.
Proffsfärg.
Proffsroller.
Proffstejp.
Proffsig hybris.
Jag tejpade som Da Vinci.
Jag plastade som Dexter.
Jag byggde en färgbunker.
Med kirurgisk precision.
Plus hjärtat fullt av hopp.
Sen började jag rolla.
Och rolla.
Och rolla.
Och rolla.
Och sen rolla lite till.
Färg i ansiktet.
Färg i håret.
Färg på katten.
Färg i själen.
Fläckar på Mars.
Det torkade långsamt.
Jag väntade ivrigt.
Som en romantiker väntar svar.
Från någon som ghostat.
I tre år.
Nästa dag.
Ljuset föll in.
Avslöjade helvetet.
Som ett UV-ljus på ett hostelrum.
Väggarna grät.
Färgen skrek.
Jag stirrade.
På en apokalyps.
I beige ton.
Men jag tänkte:
“Detta var bara grunden!”
Andra lagret löser allt!
Som i alla relationer.
Mer färg = mer kärlek.
Jag rollade igen.
Rollade.
Rollade.
Kände mig professionell.
Som Ernst i trans.
Det torkade.
Jag andades.
Jag klev in.
Världen rasade.
I flammigt vansinne.
Väggarna såg sjuka ut.
Som nykokta köttbullar.
Fast ledsna.
Ojämna.
Ekonomiskt destruktiva.
Jag ringde.
Målarfirma svarade.
Jag sa:
“Jag har gjort mitt bästa.”
De skrattade professionellt.
De kom in.
Med riktiga penslar.
Riktig färg.
Riktig värdighet & en faktura.
Nu bor jag tyst.
I nymålade väggars skugga.
Skäms för mitt mod.
Mitt beigea försök.
Min mockalatte-illusion.
