Det började helt oskyldigt. Jag ville bara ha ett täcke. Ett mjukt, varmt, tryggt j*vla täcke. Ett sånt som gör att man glömmer att man är singel, att elräkningen är för hög och att livet ibland känns som en utdragen reklam för Alvedon.
Första stoppet: IKEA.
Där varje täcke har ett namn som låter som en småländsk bakfylla – Snogflarn, Grötnatt, Ångestdröm. Jag frågade en anställd om hjälp. Hon såg på mig som om jag frågat om man kunde grilla bestick. “Det beror på vilken sömnprofil du har.”
Sömnprofil? Jag har livskris, vad erbjuder ni där?
Vi (läs: jag) gick vidare till Jysk.
Eller som jag nu kallar det: “Landet där täcken kommer för att dö”. Allt prasslade. Jag la mig ner på ett av dem för att testa – det lät som att ligga på en jättelik chipspåse. Det var som att svepa in sig i ett gammalt kuvert. Ett täcke hette “Body Comfort”. Det kändes som att bli kramad av en kall moster med dålig rygg.
Jag började fundera på att ge upp och sova under en jacka resten av livet. Men så… Hemtex.
Hemtex. Ett täckets Mecka. Ett fluffets Frälsarkrans.
Jag gick in. Ljuset ändrades. Musiken blev mjukare. En expedit log som om hon visste allt om mitt känsloliv och bara väntat på att få säga: “Du ska ha det här.”
Täcket hette Stillhet. Det vägde nio kilo och hade mer självkänsla än jag haft sedan 2018.
Jag köpte det. Inget snack. Jag bar hem det själv. Det var tungt. Emotionellt också.
Första natten låg jag där under mitt nya täcke och tänkte: Det här är det mest stabila jag haft i sängen på år och dar.
Och vet du vad? Jag älskar det. Det är min partner nu. Det dömer mig inte. Det andas.
Det lyssnar när jag gråter över att jag såg ett par hålla handen utanför Ica.
Så om någon undrar varför jag inte dejtar – det är för att jag redan har ett förhållande. Med ett täcke från Hemtex.
Och det här täcket lämnar mig aldrig.
