Jag öppnade kylskåpet för åttonde gången idag. Inte för att jag var hungrig, utan för att jag lever i förnekelse och hoppas att universum ska ha teleporterat in en lasagne medan jag blinkade. Istället stirrar jag återigen på en ensam, skrynklig cocktailtomat som ser ut som den varit med i ett inbördeskrig.
Det som en gång var en ostbit har nu utvecklat personlighet. Jag har döpt den till Kenneth. Kenneth ser besviken ut på mig. Jag viskar “jag vet inte heller vad jag gör med mitt liv” och han svarar genom att mögla lite till.
Smörpaketet har börjat luta sig mot filpaketet som om de också gett upp. Den öppnade gurkburken längst bak har börjat muttra. Jag är 98 % säker på att den försökte rekrytera mig till en sekt.
Och ändå står jag där. I pyjamasbyxor, osminkad själ, med en blick som skriker: snälla låt det finnas ett mirakel bakom ketchupflaskan. Men det gör det aldrig. Bara den där skålen med något grått i. Ingen vet vad det var från början. Troligen ett experiment.
Så nej, jag är inte hungrig. Jag är bara en människa som letar mening i kylen. Och varje gång jag öppnar den, så försvinner lite till av min själ… men jag gör det igen om fem minuter. För det är tydligen så här vi lever nu.
