Det började som en vanlig Skärtorsdags kväll.
En liten dammsugning. Fem minuter tops.
Jag tänkte: Åh vad fint, de gör i ordning inför en lugn hemmakväll. Kanske lite Netflix. En kopp te.
Sen börjar det.
Av något som bäst kan beskrivas som… fysisk poesi i duett.
En sådan aktivitet där två kroppar blir en symfoni av duns, gnissel, och rytmiska stön som kommer med eko.
Och det är inte så att jag vill lyssna.
Det är att jag inte har något val.
Väggarna vibrerar. Taket buktar.
Jag hör varje spik i sängstommen be om nåd.
Vid något tillfälle reser jag mig upp.
Står mitt på golvet med näven knuten mot taket.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag känner mig som en bitter gubbe i grå filttofflor och oväntat starka känslor kring parkettens akustik.
Men sen kommer avunden.
Det gör den.
Någon där uppe har så kul att möblerna flyttar på sig av sig själva.
Och här sitter jag med en kopp kamomill och ser på Mord i Paradiset.
Det är orättvist.
Sen blev det morgon.
08:30.
Dags igen.
Samma rytm. Samma passionerade friktioner.
Som om det fanns ett schema fasttejpat på kylskåpet: “Fredag 08:30: sensuell triathlon.”
Jag satte mig med kaffekoppen och lyssnade som om det var radio.
Och mitt i allt hör jag mig själv muttra högt:
“Det där är fan ett nytt personbästa.”
Jag hör allt.
Varje tempoökning. Varje crescendo.
Sängen sjunger. Taket lever.
Jag är inte säker på om de älskar eller exorcerar varandra.
Och jag…
Jag står där med min näve i vädret.
Arg. Ledsen. Imponerad.
Känslomässigt förvirrad.
Vad har jag blivit?
En sån som räknar minuter? Som jämför dunsar?
En man som mäter sitt liv i andras… fysisk aktivitet?
Ja.
Det är jag nu.
En ensam gubbe under en himmel av älgskog.
Och jag vet inte om jag vill slå i taket
eller bara bli inbjuden.
