Okej. Nu släpper vi all rim och reson.
Nu blir det semester 2025. Och det blir fullständig galenskap.
För första gången i mitt vuxna liv har jag gjort det.
Planerat tre veckors semester.
Ingen hotade mig. Ingen höll en grapefrukt mot mitt huvud. Jag bara… gjorde det.
Två veckor på sommaren. En i höst.
Jag vet inte vad som hänt. Kanske har en kontorsråtta bitit mig. Kanske har jag svalt ett schema. Kanske är det 40-årskrisen som kom sent och i Excel-format.
Men nu är det bokat.
Och jag har inga planer.
Nada. Inte ens en halv tanke om att “ta tag i garaget”. Jag har inte ens ett garage. Jag har ett förråd med ett trasigt parasoll och en bananlåda med sladdar jag är rädd för.
Det enda jag vet är att jag kanske ska till Köpenhamn.
En dag.
Gå runt.
Säga “Oj vad kontinentalt” till en korv.
Sen åka hem igen och vila i tre dagar.
Resten?
Fritt fall.
Ska jag börja spela säckpipa?
Kanske starta en ny religion baserad på halloumi och passiv-aggressiv tystnad?
Börja baka surdegsbröd i form av kända världsledare?
Jag vet inte.
En del av mig vill bara sitta på balkongen i badrock, stirra ut i tomheten och ropa “JAG HAR SEMESTER!” till random förbipasserande tills någon ringer myndigheter.
En annan del vill testa fallskärmshoppning… inomhus. I en butik. Med kläderna på.
Kanske gå in i ett varuhus, kasta mig från sportavdelningen och landa bland termosar.
Ska jag börja samla på något?
Väldigt smala saker.
Som knappar som sett saker. Eller glasögonfodral från folk som ljugit om sin syn.
Eller bara låtsas vara dansk i tre veckor?
Köpa en cykel med korg, säga “Det ordnar sig” till allt och äta smörrebröd som om jag vet vad det innehåller.
Jag vet inte längre vad livet är.
Men det är semester.
Jag har skrivit in det i kalendern.
Med versaler.
Och emojis.
Jag är rädd.
Semester 2025.
Inga planer.
Full beredskap.
Och eventuellt en sälkostym. Vi får se.
