Lördag förmiddag.
Jag vaknar.
Inte av klocka.
Av min egen aura.
Den skriker: “Kaffet har legat vaken hela natten och väntat.”
Jag reser mig långsamt.
Som en sengångare med bakfylla.
Kroppen knakar.
Hjärtat säger “varför?”.
Hjärnan säger “marmelad”.
Jag stapplar till köket.
Det är helg.
Det betyder att dyrkaffet ska fram.
Inte det där från ICA som luktar ångest och lim.
Nej nej.
Det här är ”Special roast of moonlight beans”.
Handplockat av en munk i Panama som bar bastkjol och sjöng opera.
Jag brygger med andakt.
Häller upp.
Sitter tyst.
Lyssnar på kaffet.
Det säger: “du är värd nåt i dag.”
Jag gråter en skvätt.
Sen blir det frukost.
Jag brer macka med kirurgisk precision.
På med osten.
Tre skivor.
Sen aprikosmarmeladen.
Den franska.
Den med 78 % socker och 22 % dyrbarhet.
Den är kokad av en gammal dam i Provence som heter Clotilde och svär på latin när någon rör hennes grytor.
Den smakar som ett kärleksbrev från en persika.
Jag äter.
Jag svävar.
Sen duschen.
Jag går in som ett dammigt bylte.
Kommer ut som en vattenvarelse med självförtroende.
Jag tvättar mig med duschkräm som heter “Thunder bliss & mjuk ek”.
Den är gjord av parfymmoln och enhörningstårar.
Vattnet träffar varje centimeter.
Jag står där som en konstinstallation i blöt slow motion.
Tvålar in mig så noggrant att Skatteverket snart vill ha kvitto.
Jag tappar tvålen.
Får existentiell kris.
Tappar den igen.
Kastar ut den genom duschdraperiet.
Den träffar katten.
Jag har ingen katt.
Sen handduk.
Den fluffiga.
Den som bara används på kungadagar.
Jag lindar in mig.
Ser ut som ett bakverk med känslor.
Jag luktar nu som en skogsmillionär.
Som en man med två pass och ett okänt konto i Luxemburg.
Jag ställer mig i hallen.
Och bara… är.
Jag är ren.
Jag är redo.
Jag är… otroligt förvirrad.
Och det är fortfarande bara förmiddag.
Vad som händer sen?
Det vet bara marmeladen.
