Business class på SAS Europaflyg.
Äntligen.
Förlåt, men jag har ätit min sista “wrap” i ett papprör.
Nu vill jag bli serverad från silvervagn av någon som heter Claudette och bär knytblus.
Jag vill ha linne. I taket. På stolen. I själen.
Och tystnad.
Alltså tystnad. Inte “någon pratar med sin AirPod”-tystnad. Jag menar munkkloster-nivå. Gärna med ljuddämpad cappuccino.
Och glöm plastbestick.
Jag vill ha kniv och gaffel som väger som små hantlar. Jag ska kunna bygga biceps medan jag äter min forellterrine.
Prioriterad incheckning?
Jag ska inte gå. Jag ska glida. På matta. Med diskret bakgrundsmusik.
Och det ska stå en man med snusnäsduk och viska: “Vi har väntat på er, herrn.”
Och stolen. Den ska luta så långt bak att jag måste skickas framåt med vinsch vid landning.
Inget mer “bekvämt sittläge”. Jag vill ligga som ett sorgset semestermoln.
Och wifi?
Jag ska kunna streama Netflix, ladda ner en Excel, beställa en skotsk ponny och skicka ett rymdskepp. Samtidigt.
Det här är business.
Inte “kaffe i mugg med logga och en blick som säger ‘nöj dig’”.
Så ja, SAS.
Visa vad ni går för.
Jag har redan övat mitt businessleende.
Och beställt stödstrumpor i äkta kashmir.
