Jag trodde jag lät som Morgan Freeman.
I mitt huvud: varm, trygg, som om jag kunde berätta om pingviner och få folk att gråta av skönhet.
Men så hörde jag en inspelning av mig själv.
Och insåg att jag låter som en stressad fågel i pubertyxplosion.
Som om en kastrerad sädesärla fått ett headset och för mycket ansvar.
“Hallå det är jag!”
Lät i mitt huvud som:
“Hallå… det är… jag.”
Men i verkligheten:
“HEEEEJ!!! DehärJAAAAJJJJ!!”
Som om någon skrek i en burk medan de trillade ner för en trappa.
Jag pausade inspelningen.
Tittade ut i rummet.
Väggarna tittade tillbaka.
Allt var tyst.
Skamfullt tyst.
Även blomkrukan verkade döma mig.
Jag spolar tillbaka. Lyssnar igen.
Det blir inte bättre.
Jag låter som en ringklocka från 1994 med känslor.
Jag har alltså gått runt hela livet och trott att min röst är sammetslen.
Att jag låter som en whiskyprovning med slow jazz.
Men nej.
Jag låter som om någon försöker härma en människa utan att ha hört en förut.
Funderade på att börja texta allt jag säger i realtid.
Eller hyra in en röstskådespelare.
Eller börja kommunicera via skyltar och nickningar.
Men så slog det mig.
Folk har ändå stått ut.
Folk har pratat med mig.
Ingen har kastat sig ur ett fönster.
Så visst.
Jag låter som en pipig hamster med social ångest.
Men det är min pipiga hamster med social ångest.
Och jag bär den med stolthet.
Med hes dignitet.
Och ett röstläge som ligger och vibrerar i panikens oktav.
Morgan Freeman – jag ber om ursäkt.
Men jag har också en story.
Och den är ljudsatt av en stressad mops.
