680 kollegor.
Ett helt bolag.
Och jag.
I ett Teamsmöte.
Townhall.

Alla uppkopplade. Alla tysta.
Utom jag.

För jag glömde mute.
Igen.

Och där sitter jag.
Glad. Fri.
Nynnar.
Sjunger.
Inte bra sång.
Inte “Idol 2009”.
Mer som… en mops som försöker tolka Ed Sheeran.

Jag sjunger med känsla.
Jag gör stämmor med mig själv.
Jag lägger in lite beatbox.

Och alla hör mig.
Alla.

680 pers.
Inloggade.
Finklädda.
Fokus.
Och så kommer jag in som en musikalisk råtta i förpubertet.

“Na-na-naaaahhhh… mmmmmm…”
“Tuut-tuut-TAAAAAA!”
Vem ens sjunger tut-tut-taaaa?

Jag får ett DM från HR: “Du kanske vill dubbelkolla ljudinställningarna.” Det är kod för “sluta skrik själsligt i vår gemensamma örontratt”.

Och jag vill dö.
Inte på ett dramatiskt sätt.
Mer som… sakta försvinna ner i en skrivbordslåda.

Nu är jag legendar.
Inte som “den där som löste kundcaset 2022”.

Utan som den omutade näktergalen från Vasastan.
Men jag kan inte låta bli.
De där 4 minuterna innan mötet börjar…
De tillhör min inre show.

Så nästa gång kanske jag bjuder på en hel låt.
Kanske med kastanjetter.
Och kör.

Och konfetti.

Om jag ändå ska skämmas –

kan jag lika gärna göra det med refräng