Jag blev medbjuden på vinprovning.
Tackade ja direkt.
Ville verka sofistikerad.
Ville säga saker som “minerala toner” utan att blinka.
Kom dit.
Alla såg ut som vin.
Långsamma rörelser.
Kritstrecksrandigt.
Någon bar halsduk inomhus.
Jag hade på mig jeans.
Och ett leende som skrek “bag-in-box”.
Första glaset.
“Snurra det,” sa nån.
Jag snurrade.
För hårt.
Ett stänk landade på en mans fluga.
Jag sa att det var syra i flytande form.
Jag sniffade.
Luktade bär.
Eller möjligen skoputs.
“Doften är… komplex,” sa jag.
Ingen sa emot.
Jag tror de blev rädda.
Vi smakade.
Jag kände… våt ved och skuld.
Sa: “Mycket lång eftersmak.”
Men jag hade bara råkat bita mig i kinden.
Nästa vin.
Någon sa “animalisk ton.”
Jag tänkte katt.
Sa högt: “Mmm… stall.”
Folk nickade.
Jag svettades.
Tredje glaset.
“Det här är från Bourgogne,” sa guiden.
Jag sa: “Ah, typiskt. Det känner man.”
Jag hade ingen aning.
Jag trodde Bourgogne var ett pålägg.
Jag började improvisera.
“Det här smakar… som ett regnigt uppbrott i Toscana.”
En kvinna viskade: “genialiskt.”
Jag trodde hon drev.
Men antecknade det ändå.
Fjärde vinet.
Rött.
Smakade järn och… beslut.
Jag sa: “Som att kyssa någon man borde glömt.”
Alla blev tysta.
En man suckade djupt.
Jag tror han började gråta.
Vid det laget var jag varm i kläderna.
Och lite i kinderna.
Jag sa att ett vin kändes “torrt men förlåtande, som en mamma.”
En sommelier svimmade.
Vi avslutade med ett dessertvin.
Jag sa: “Det här luktar nytvättat lakan och semesterplaner.”
Folk ställde sig upp.
Applåderade.
Eller lämnade rummet.
Jag gick hem med fyra nya vänner.
Och två flaskor vin jag inte har råd med.
Men det var värt det.
För jag vet nu.
Det handlar inte om vad du säger.
Det handlar om att säga det långsamt.
Och hålla ögonkontakt.
Och aldrig, aldrig erkänna att du tycker bäst om vin som smakar saft.
