Det mullrar. Det vibrerar. Det skakar i fönsterrutorna.
Inte ett jordskalv.
Inte ett vulkanutbrott.
Det är bara Mikropenisarnas Riksförbund som har årsmöte.
De kommer i formation.
Ljuddämpare? Nej tack.
Självinsikt? Absolut inte.
Hästar under huven, men tomt bakom ratten.
De gasar.
Vid rödljus.
Vid dagis.
Vid övergångsställen.
Och helst där det är som mest folk, så alla riktigt hör hur liten snoppen är.
Det är så högljutt att barn gråter.
Pensionärer hoppar till.
Katter flyttar till Norge.
Men han i bilen…
Han ser nöjd ut.
Som om avgassmattret döljer det faktum att han aldrig fått ett “ooooh” i sitt liv. Det är kompensation på hjul. Det är 123 decibel ren ångest. Det är som att stå och skrika “JAG DUGER!” i en tom gympasal.
De blinkar inte.
De kör om i högerfil.
De har keps. Bak och fram.
Och en inre sorg som luktar energidryck. För det går inte att gasa ifrån sin lilla, ledsna penis.
Den följer med.
I alla växlar.
Alla kurvor.
Alltid.
Och där vrålar de vidare.
Med spoiler.
Och sorg.
Och 4 centimeter självbedrägeri.
Så tack för att ni påminner oss – att volym inte är manlighet. Bara desperation i surroundljud.
