Skulle bara köpa en ny hoodie.
En enkel.
Mörk.
Manlig.
Neutral.
Gick in med blicken sänkt.
Ville inte upptäcka något nytt.
Ville bara överleva detta snabbt.

Men där hängde den.
En hoodie.
Lysande.
Strålande.
Som om solen landat i bomull.
Färgen var orange.
Inte vanlig orange.
Nej, det här var ödesorange.

Jag gick närmare.
Höll andan.
Rörde vid tyget.
Fick gåshud.
Det var som att klappa framtiden.
Mjuk.
Djup.
Lite farligt trygg.

Plagget viskade: “Du är redo.”
Jag sa högt: “Absolut inte.”
Sen bar jag det till provhytten.
Som i trance.
Som besatt.
En kvinna log.
Jag log.
Vi var med i nåt större nu.

Tog på hoodien.
Tittade upp.
Spegeln exploderade i respekt.
Jag såg någon.
Någon som äger ett elbilsladdkort.
Någon som dricker apelsinjuice med pondus.

Sen såg jag etiketten.
“DAM – one size – relaxed fit.”
Pulsen försvann ur benen.
Jag satt ner i 17 sekunder.
Sen ställde jag mig upp.
Och tänkte: “Den sitter som en saga.”

Gick till kassan.
Hjärtat slog.
Expediten log som en mentor.
Hon visste.
Jag visste.
Ingen sa något.
Bara nickade.
Som att lämna över ett svärd.

Nu bär jag den varje dag.
Folk frågar: “Var köpte du den?”
Jag säger bara: “Den fann mig.”
Och viskar inombords:
Tack, damavdelningen.
Tack för orange.