Han höjde handen.
Jag såg den.
Jag förstod uppgiften.
Detta är en high-five.
Jag svarade.
Reflexmässigt.
Instinktivt.
Som en social labrador.
Min hand flög upp.
Med fart.
Med tro.
Med hopp.
Och missade.
Han slog luft.
Min hand bara gled förbi.
Som ett förlorat löfte.
Jag frös.
Han frös.
Luften frös.
Som i en film.
Det fanns inget ljud.
Bara den sorgliga flärpen
av kött som aldrig möttes.
Vi såg varann.
Ögon möttes.
Som två gamla generaler
efter ett förlorat krig.
“Vad hände?”
“Varför blev det så här?”
“Vem är vi nu?”
Jag försökte rädda det.
Skulle låtsas att jag sträckte mig.
Efter något.
En låtsaspäron.
En imaginär fjärrkontroll.
Han log.
Ett sorgset leende.
Sånt man har
när man precis begravt en känsla.
Jag log också.
Men bara i halva ansiktet.
Den andra halvan var död.
Vi sa inget.
Vad ska man säga?
“Bättre lycka nästa gång”?
“Vi hade vår chans”?
“Vi kan ses i terapi”?
Sen gick vi.
Åt olika håll.
Som två överlevare
efter en känslomässig explosion.
Och jag visste:
Vi kommer ses igen.
Men våra händer kommer aldrig mer mötas.
De vet nu.
De är fiender.
