Jag vill ligga med en bil.
Inte bokstavligt.
Men nästan faktiskt.
Det är så pass.
Så djupt är det.

Ford Crown Victoria.
En dröm på fyra hjul.
Sexig som en film noir.
Len som smält vaniljglass.
Tung som livskriser i mars.

Klev in i den 2007.
JFK.
Två kompisar.
En jetlag.
En dröm.

Den gled.
Den vaggade.
Den smekte gupp.
Den ignorerade hål.
Den trodde inte på asfalt.

”Jag vill aldrig kliva ur.”
Sa jag.
Ingen svarade.
Alla sov.
Vi gled vidare.

Hela Manhattan sken upp.
Trottoarer blev catwalks.
Människor blev kulisser.
Jag blev kung.
Av bil.

Crown Vic har fjädring.
Inte fjädring.
Utan fjäder prästens välsignelse.
Den har en rullande själ.
Den vet din tyngdpunkt.

Står du still i bilkö?
Står du inte.
Du gungar.
Du flyter.
Du förlåter samhället.

Alla andra bilar skakar.
De hackar.
De gnisslar.
De skäms.
De ber om ursäkt.

Men Crown Vic?
Den viskar mjukt:
”Jag tar hand om dig.”
”Gupp existerar inte här.”
”Luta dig tillbaka, älskling.”

New Yorks själ bar gula lacken.
Ett helt hav av kungligheter.
Nu är de nästan borta.
Som VHS & ärlighet.
Som vett i Facebooktrådar.

Jag vill ha elversion.
Jag vill ha tillbaka allt.
Jag vill ha glid.
Jag vill ha tyngd.
Jag vill ha Vickan.

Ska du till JFK?
Glöm Uber.
Glöm Teslor.
Glöm verklighet.
Ta en tidsmaskin.

Sök upp en gammal kung.
Gul.
Lång.
Sensuell.
Crown Victoria.

Den bar mig genom livet.
Den lärde mig älska gupp.
Den visade mig vad komfort är.
Den fick mig att förlåta asfalt.

Vickan.
Kom hem.
Vi saknar dig.