Cyklister

Cyklister.
Ni vet.
De där.

De kommer.
De trampar.
De ser dig.
De ignorerar allt.
De väjer inte ens.

Cykeln ska fram.
Hela vägen fram.
Fram till dörren.
In i butiken.
Gärna bredvid kassan.

Cykelställ?
Finns 15 meter bort.
Det är orimligt långt.
Det kräver skor.
Det kräver gång.

Gång är kränkande.
Fötter är överskattat.
Viljestyrka är för töntar.

En man i spandex.
Trampade rakt mot dörren.
Rakt in i min själ.
Han parkerade på min fot.
Cykeln väste hotfullt.

Han tittade upp.
Svettig & dödsallvarlig:
“Jag kunde ha ramlat.”
Jag nickade långsamt.
“Jag också. På dig.”

Bakom honom kom nästa.
En hipster från Söder.
Cykel med bruna däck.
Keps med fågelmotiv.
Kaffe i termos.

Han ställde cykeln.
Mitt i entrén.
Mitt på mattan.
Mitt i mitt liv.

Jag frågade artigt:
“Varför inte cykelstället?”
Han svarade lugnt:
“Det är för långt bort.”
Allt dog inombords.
Jag dog tyst.

Spandexmannen.
Cykeltröjan var neonrosa.
Byxorna var så tighta.
Jag såg framtiden.
Jag såg hans hjärta.
Jag såg för mycket.

Skorna lät som kastanjetter.
Klapp-klapp-klapp i panik.
Det lät som dramatik.
Men det var bara skor.

Cyklar låg som plockepinn.
Någon snubblade på styret.
Någon föll mot marken.
Någon reste sig.
Cyklisten blev kränkt.

“Vem rörde min cykel?”
Du ställde den på mig.
“Det är din åsikt.”

Det är något biologiskt.
När sadeln nuddar rumpan.
Dör logik.
Dör konsekvenstänk.
Dör samhällskontraktet.

Vill du cykla?
Fint.
Vill du parkera?
Gör det.
Men inte på mig.

Cykelställ finns.
15 meter bort.
Inte på månen.
Inte i Sibirien.
Inte i ett parallellt universum.

Men ändå.
Alltid denna kamp.
Alltid denna trottoarterror.

Nästa gång jag ser det.
Jag gör något dumt.
Jag flyttar cykeln.
Till cykelstället.
Med en lapp: “Grattis till promenaden.”

Cykel är framtiden.
Men beteendet är stenålder.
Det räcker nu.
Det får vara slut.
Mina ben vill leva.

Tack för mig.
Tack till alla.
Som inte cyklar inomhus.
Ni är samhällets hjältar.
Ni förtjänar guldhjul.