Jag skulle bara dammsuga.
Det lät så harmlöst.
Lite surr.
Lite städ.
En trivsam lördagssyssla.
Jag hade fel.
Så innerligt jävla fel.
Först kom sladden.
Den var 48 cm lång.
Jag bor i en lägenhet.
Inte i ett dockhus.
Jag nådde till hallen.
Sen dog allt.
Jag ryckte i sladden.
Den fjädrade tillbaka.
Som en psykopatisk kobra.
Den högg min vad.
Jag svor.
På tre språk.
Ett av dem utdött.
Sen kom mattan.
Mattan reste sig upp.
Som om den vägrade.
Att underkasta sig dammsugning.
Den fastnade.
Hela maskinen skrek.
Lät som ett UFO.
Som skulle kidnappa mig.
Jag drog.
Den sög tillbaka.
Vi brottades.
Jag & maskinen.
Dammets gladiatorer.
Sedan kom hörnet.
Hörnet var smalt.
Munstycket var gigantiskt.
Som en pansarvagn.
Jag tryckte in det.
Det fastnade direkt.
Jag drog igen.
Munstycket lossnade.
Men inte dammsugaren.
Den stod kvar.
Som ett passivt straff.
Sen kom soffan.
Soffan äter dammsugare.
Den tog hela slangen.
Slukade den som spaghetti.
Jag tappade greppet.
Plus även hoppet.
Till sist: sladdhelvetet igen.
Den rullade in.
Som en orm med självförtroende.
Den rullade in allt.
Även min tröja.
Jag stod där.
Halvnaken & besegrad.
Bland smulor & ångest.
Jag skulle bara dammsuga.
Men jag utkämpade ett krig.
Mot teknik.
Mot logik.
Mot mig själv.
Så nästa gång du dammsuger:
Be först.
Be dammsugaren om lov.
Erbjud offergåva.
Bind fast sladden.
Jag dammsuger aldrig mer.
Jag bara flyttar istället.
