JAG HAR EN VÄN.
HAN ÄR TYSK.
IBLAND.
Du tror du känner folk.
Du tror du sett knäpphet.
Men du har inte träffat min vän. Den tyske svensken.
Han är född i Enköping.
Uppväxt på makaroner & snö.
Men när han ser kvinnor: blir han Dieter från Düsseldorf.
Han ser en snygg tjej.
Han växlar direkt språk & identitet.
Går fram & säger:
“How does one find ze bibliotek?”
Han har brytning i blodet.
Fast det är låtsasblod.
Låtsasbrytning.
Låtsasturist.
Låtsasliv.
Han spelar rollen fullt ut.
Frågar om vägen till apotek.
Till “ze open air museum”.
Till “ze famous Malmö sausage street.”
Samt det fungerar.
Det FUNGERAR.
Kvinnor blir glada.
Charmade.
Förvirrade.
Nyfikna.
Han ler stelt & tyskt.
Nickar rytmiskt.
Tackar artigt.
Går bredvid.
Som en mystisk bratwurstgud.
Problemet?
Han är ju svensk.
100% falukorv & Fagersta.
Men han avslöjar inte direkt.
Nej då.
Han väntar.
Och väntar.
Tills det blir konstigt.
Tills tystnaden ba:
“Vänta är du tysk?”
Då säger han bara:
“Nej, jag bara kände för’t.”
Jag har sagt till honom.
Jag har vädjat.
Jag har ropat:
“SLUTA VARA EN TURIST!!”
Men han ler.
Han skrattar.
Han säger:
“Alla har sina metoder.”
“Min metod har wienerschnitzel.”
Visst.
Det är genialiskt.
Det är fräckt.
Det är ett tysk-svenskt kärleksbedrägeri.
Men han får dejter.
Han får skratt.
Han får kaffe.
Han får livet.
I tyskt tempo.
Så om du ser honom en man med karta.
Med oklart “Rammstein-uttal” då vet du.
Det är min kompis.
Han heter Erik.
Men ikväll är han Günther.
