Det stora Jackskiftet – kampen mellan svett, frostskador och emotionellt sammanbrott!
Att byta från vinterjacka till vårjacka är inte ett val – det är ett lotteri där första pris är svett, och andrapriset är hypotermi.
Vi som lever i Sverige vet att våren inte anländer. Den gisslar oss. Ena dagen är det tropisk värme, nästa dag väcker man upp som en fryst fiskpinne i en parkbänk.
Jag gjorde mitt första jackbyte för säsongen i tisdags. Det var sol. Det var +6. Jag tänkte: “Jag är en vuxen människa. Jag kan känna våren.”
Fem minuter senare stod jag och skakade som en naken chihuahua i motvind, med läppar som såg ut som två russin i slagsmål.
Dagen efter tänkte jag: Aldrig mer! Jag tog på mig vinterjackan. Den stora. Den som väger som en mindre soffa och får en att svettas som en bagare i helvetet.
Naturligtvis blev det 18 grader. Folk på stan trodde jag cosplayade som ett isolerat kylrum. En duva flög förbi och fick värmeslag av att titta på mig.
Jag gick hem och grät svett.
Så nu har jag gett upp. Jag går runt med EN vinterjacka, EN vårjacka, EN termometer, TVÅ väderappar, och en liten präst som kan läsa sista smörjelsen om jag väljer fel igen.
Och visst – klimatförändringarna är allvarliga, men ingen pratar om de verkliga offren: vi som får social ångest av att stå i hissen med vinterjacka när alla andra har jeansjacka. Vi som fryser på förmiddagen och kokar på eftermiddagen. Vi som snart måste rulla ut i regnponcho och badbyxor för att vara redo på ALLT.
Så nästa gång någon säger: “Äh, det är väl bara att ta en jacka”, så svarar jag: “Du vet inget om det här livet, Bengt.”
