Jag googlade “tecken på utbrändhet” för tionde gången den här veckan. Google vägrade ladda sidan och skickade mig istället till Försäkringskassans startsida och ett formulär märkt “Fyll i när du gett upp.”
Det började med att jag gäspade tre gånger på raken och var helt säker på att det var kroppens sätt att säga hej då. Inte trötthet – utan en inre evakuering. Jag låg sen i fosterställning på badrumsgolvet med en vetekudde på bröstet och funderade på om det är normalt att känna puls i öronsnibben. Spoiler: det är det inte. Eller?
Jag gjorde ett stresstest online som sa att jag borde “återhämta mig i naturen”. Gick ut. Trampade på en mördarsnigel, halkade, och föll in i ett rådjur som såg ut att döma mig hårdare än min gympalärare i åttan. Rådjuret gick. Jag bad om ursäkt. Till snigeln.
Ringde 1177 och frågade om det är normalt att stirra på en vägg i åtta minuter utan att blinka. De bad om mitt personnummer innan jag ens hann avsluta meningen. Jag frågade om det var bråttom. De sa bara: “Vi ringer upp om någon timme. Eller skickar någon.”
Och ja – jag stirrade nyss in i kylen i tolv minuter. Inte för att jag var hungrig, utan för att en ostbit där inne påminde mig om mitt ex. Jag kände skuld. Jag bad om ursäkt till osten. Den sa inget. Men jag vet att den dömde mig.
