Jag ville ha det lite mysigt.
Tände ett doftljus. Lavendel, stod det.
Milt. Avslappnande. Harmoniskt.
Det luktade inte lavendel.
Det luktade som ett brinnande parfymeri.
I en plastaffär. På Mars.
Först började näsan krulla sig.
Sen gav ögonen upp.
Jag såg suddigt. Kände ingenting.
Hade tårar i öronen.
Satte mig i soffan.
Försökte andas genom en kudde.
Den började också lukta.
Avlägset minne av flygplans-toalett och gamla rosor.
Jag reste mig.
Slet upp fönstret.
Inget hjälpte.
Doften bara växte.
Den var som en ande.
En fransk, passiv-aggressiv ande.
Med exklusiv nässpray och dålig attityd.
Försökte släcka det.
Det vägrade.
Veken flammade upp som en häxprocess.
Jag bar ut det i panik.
Tror jag skrek lite.
Nu står det i källaren.
Under en glasskål. Med varningstejp.
Jag har inte gått ner sen dess.
Men ibland… känner jag en doft.
Och ljuset viskar:
“Lavendel, din jävel.”
