Jag ville ha det lite mysigt.
Tände ett doftljus. Lavendel, stod det.
Milt. Avslappnande. Harmoniskt.

Ljög, gjorde det.

Det luktade inte lavendel.
Det luktade som ett brinnande parfymeri.
I en plastaffär. På Mars.

Först började näsan krulla sig.
Sen gav ögonen upp.
Jag såg suddigt. Kände ingenting.
Hade tårar i öronen.

Satte mig i soffan.
Försökte andas genom en kudde.
Den började också lukta.
Avlägset minne av flygplans-toalett och gamla rosor.

Jag reste mig.
Slet upp fönstret.
Inget hjälpte.

Doften bara växte.
Den var som en ande.
En fransk, passiv-aggressiv ande.
Med exklusiv nässpray och dålig attityd.

Försökte släcka det.
Det vägrade.
Veken flammade upp som en häxprocess.

Jag bar ut det i panik.
Tror jag skrek lite.
Nu står det i källaren.
Under en glasskål. Med varningstejp.

Jag har inte gått ner sen dess.

Men ibland… känner jag en doft.
Och ljuset viskar:
“Lavendel, din jävel.”