Saker man aldrig ska känna sig jobbig för i ett förhållande.
Att finnas.
Att prata.
Att andas i stereo.
Att vara människa & inte möbel.

Att vilja kramas.
Inte 24/7.
Men typ 23.
Eller 8.
Eller tills man smälter som ost på känslomacka.

Att vilja ses.
Inte som klängigt.
Inte som kontrollbehov.
Som i:
”Jag gillar dig.”
”Din närvaro är trevlig.”
”Du luktar rimligt.”

Att få fråga: ”Vad tänker du?”
Utan att få
blicken som säger:
”Du förstör mitt mentala pingis.”
Fast du bara vill veta om vi ska skaffa tamråtta.

Att få gnälla.
Lite.
Milt.
Som en arg geting.
Som tappat sitt körschema.

Att få ha ångest.
Eller existentialism i pyjamas.
Utan att någon föreslår skogspromenad & kvarg.
Jag vill bara va arg.
Med stil.

Att bli taggad i något fint.
Inte bara memes om relationer som havererat på grund av disk.
Ge mig poesi.
Eller en video på en kanin som klappar en anka.

Att bli vald nykter.
Inte bara på fyllan.
Inte bara när Spotify spelar
något sorgligt med stråkar.
Utan mitt på dan.
När jag äter banan & inte är charmig alls.

Att få finnas i någons minne.
Som doft.
Som låt.
Som:
“Det här var typiskt du.”
Inte som bortglömd länk i känslobokmärken.

Att få fira små saker.
Torsdag.
Att man klarat tvätten.
Att man inte grät när man tappade pizzan uppochner.
Det är också kärlek.

Att bli stolt över.
Inte bara tolererad.
Inte bara praktisk.
Inte som nån emotionell IKEA-hylla.
Jag vill vara nån du skryter om.
Typ: “Se här! Denna människa!
Hon kan ha känslor & laga risotto!”

Att få sitta nära.
När man är rädd.
När man är trött.
När man bara vill ha ett knä som accepterar en.
Som man är.
Svag, stark & svettig.

Att få bli förstådd.
Utan tolk.
Utan diagram.
Utan att någon frågar:
“Men varför känner du så?”
För att jag lever, din falukorv.

Kärlek.
Ska inte vara en audition.
Eller ett escape room.
Det ska vara:
”Jag ser dig.”
”Jag stannar.”
”Du är min favvoknas.”