Kramepidemin

Kramepidemin.
Det började oskyldigt.
En liten kram.
En måndagskram.
En “hej igen” kram.

Sen spårade allt.
Vi kramar ALLA.
Vi kramar ALLT.
Vi kramar KONCEPT.

Jag kramade min chef.
Sen hans fru.
Sen deras hund.
Sen en blomma.

Alla kramas.
Du möter nån.
Du minns knappt.
Du vet inte.
Du känner svagt.
Då kommer armarna.
De vecklas ut.
Som parasiter.
Med parfym & kroppsvärme.
Vi har inget val.

Kramen är tvingande.
Som en hostning.
Fast i armveck.

“Men det är trevligt!”
“Det är värme!”
“Det är mänskligt!”

Vet du vad också är mänskligt?
Blygsel.
Integritet.
Panik i bröstkorgen.

Förr sa man:
“Hej!”
Nu säger man:
“Kom hit & försvinn!”

Jag kramade min tandläkare.
Vi båda skrek.
Borren var igång.
Det blev trauma.
För livet.

Jag kramade en brevbärare.
Han ropade:
“Jag är vikarien!”

Jag kramade en växt.
Den dog.
Av chock.

Kramen är aldrig kort.
Den är lång.
Den luktar.
Den klibbar.
Den stannar kvar.
Det är skägg i kind.
Det är parfym i öga.
Det är obehagligt närgående.

Det finns grader:
Kram nivå 1:
Trevlig kollega.
Okej, snabbt.
Kram nivå 2:
Okänd faster.
Lite läskigt.
Kram nivå 3:
Gymägare i bastu.

Alltså, SNÄLLA.
Det är en farsot.
Vi är drabbade.
Vi är hjälplösa.
Vi är armbandslösa.

Försök att vägra.
Säg: “Jag kramas inte.”
De stirrar.
De undrar.
De suckar.
“Vad är du?
En psykopat?
En känslodöd?
En ISKALL POTATIS??”

Nej.
Jag är bara trött.
På spontan kontakt.
På varm friktion.
På armstarka överraskningar.

Ge mig ett handslag.
Ett ärligt grepp.
Ett snabbt moment.
Ett professionellt drag.

Eller nicka.
Nicka som en ninja.
Nicka & gå.
Nicka & lev.

Kramfritt 2025.
Ny rörelse.
Nya tröjor.
“Inga kramar, bara nickar.”

Vi måste organisera oss.
Vi är många.
Vi är svettiga.
Vi vill slippa.
Vi vill andas.

Så snälla.
Stoppa kramsamhället.
Stoppa kramfascismen.
Stoppa armarnas diktatur.

Kram är okej.
När man älskar.
När man gråter.
När man vunnit Nobels fredspris.

Inte vid Konsum.
Inte vid toapappret.
Inte när man bara vill hem.