Allt jag ville var att köpa en TV. Det var utgångspunkten. En enkel dröm. Något att luta mig tillbaka framför efter en lång dag i verkligheten, kanske med lite chips, en filt och Frasier i full 90-talsupplösning.
Men det blev inte så.
Nu sitter jag i min bostadsrätt med högt i tak – bokstavligt och själsligt – och stirrar ner i ett Excel-ark som är så stort att det kräver scrollhjul, mental styrka och en midjekort Frasier-blazer för att orka med. Arkets namn? TV-BEDÖMNING-KRIS-slutgiltig-FINAL-FINAL-ver9.xlsx
Jag har färgkodat varenda tum. Jag har kolumner för HDMI-portar, ljusstyrka, kontrast, användarrecensioner, emotionell skada, och om TV:n får mig att känna att jag duger som jag är.
För jag känner saker. Det gör jag.
När jag står i butiken och en säljare säger: “Den här har 120Hz interpolering!”
…så känner jag exakt samma sak som när Frasier försökte starta sin egen privatpraktik: fullständig existentiell panik blandat med en touch av pretentiöst hopp.
Jag drömmer att jag ligger i Frasiers läderfåtölj, stirrar på taket och snyftar:
“Dr. Crane… jag vet inte längre vad jag är ute efter. OLED? QLED? MiniLED? Makroled? Det finns en modell med något som heter Quantum Dot. Det låter som ett könssjukdom från rymden.”
Och Frasier lutar sig fram, ser mig djupt i ögonen och säger:
“Have you tried… turning it off and back on again?”
Och det är inte bara skärmen – det är ljudet också.
Vill jag ha ett surroundsystem som gör att varje replik i Frasier studsar mellan väggarna som en neurotisk bumerang? Eller ska jag bara acceptera att jag bor i en lägenhet och ljudet ändå försvinner upp i grannens dammsugar-sambabuller?
Och hur stor ska TV:n vara?
50 tum? 70? 100?
Jag mäter väggen. Jag mäter min själ. Jag mäter avståndet mellan mig och alla rationella tankar jag en gång hade.
Till slut går jag in på Power. En expedit kommer fram. Jag säger:
“Jag vill ha en TV.”
Han tittar på mig med ögon som sett allt.
“Vill du känna att du är i filmen, eller bara titta på den?”
“Jag vill bara titta,” viskar jag.
Han nickar. Han förstår.
Och så visar han mig en projektor.
Jag vet inte hur det här slutar.
Men jag vet att jag aldrig mer kommer kunna höra orden “smart-TV” utan att rycka till.
Och att när jag väl köper den där TV:n, då kommer jag bära hem den, installera den…
…och slå på Frasier.
Och känna mig trygg.
Tills jag ska välja fjärrkontroll. Hjälp mig. Hur skall detta sluta?
