Sallad ett svek i grön form

Du vill vara sund.
Du vill vara lätt & fräsch.
Du blir ruinerad, tuggtrött & ändå är du hungrig.

Du står där.
Mitt i Ica.
Överhettad.
Stressad.
Lätt svettig.

Det är lunch & beslutets ögonblick.
Picadeli blinkar åt dig.
Falskt.
Du tänker: idag blir det fräscht.

Du tar locket & tången.
Det känns som kirurgi.
Du sträcker dig efter ägget.
Tappar det i majsen.
Alla stirrar.
Du svettas inåt.

Du försöker göra en balans.
Lite pasta.
Lite grönt.
Lite kul.
Resultat: fyra sorters majs.
Samt två skopor couscous. Bara couscous.
Vad hände med variationen?

Du vill ha kyckling.
Men kycklingen är trött.
Kanske ledsen.
Kanske pensionerad.
Den ser ut att ha sett krig.
Du tvekar.
Men tar ändå.

Du överväger fetaost.
Men den är i små bitar.
Bittra.
Kalla.
Smuliga.
Som ett sms från ditt ex.
Du skopar & hoppas på kärlek.

Du letar efter tomat.
Hittar något rött?
Geléartat?
Kanske frukt.
Kanske sylt.
Du tar det.
Du är trött.

Ditt liv är redan en sallad.
Sen kommer vägningen.
Värst av allt.
Burken väger 914 gram.
Du har tagit ett halvt kilo rödbeta & en sked hummus. Som bly.
Kassörskan säger: “Det blir 172,90.”

Du flinar nervöst & betalar.
Som om det vore en bil.
En bil av blad & vinäger.
Du får kvitto, trauma & en plastgaffel.
Som knäcks direkt av en sockerärta.
Men du vill ha äkta sallad.

Så du går till restaurang.
Du ser: “Cesar-sallad – 349 kr.”
Du skrattar.
Inombords.
Men ändå betalar.
Du tänker: “Det är ju kyckling!”

Salladen kommer in.
En tallrik.
Stor som Skåne.
Men mitt på: fem blad.
Ett ägg i exil.
Tre krutonger & ett minne av parmesan.

Kycklingen är skuren i tärningar.
Fyra tärningar.
Totalt.
Du räknar dem som växlade mynt.
En tugga.
Bara en.
Sen: luft, ruccola & sorg.

Dressingen är en klick i mitten.
Du sprider den desperat.
Som när man försöker smörja ett hjärtesår.
Men den försvinner i första tuggan.
Resten är torrt.
Som ett sms från banken.

Du frågar: “Får man bröd till?”
Servitören tittar som om du hädat.
“Vi jobbar inte med gluten.”
Du nickar & dricker vatten.
Vattnet kostar 59 kronor.

Du lämnar restaurangen.
Tusenlapp fattigare.
Sorg rikare.
Sallad?
Det var en känsla.
Inte mat.
Inte näring.
Bara stämning.
Samt ett kvitto på önskedrömmar.

Men ändå.
Nästa vecka.
Du är där igen.
Framför Picadeli.
Plockar försiktigt.
Med hopp.
“Idag får jag till det.”
Det får du aldrig.

Sallad är den eviga lögnen.
Den lockar.
Den sviker.
Den är nyttig.
Den är dyr.
Den är vacker.
Den är tom.
Som livet.
Fast med majs.