Jag älskar sneakers.
Alltså.
ÄLSKAR sneakers.
Nästan mer än tacos.
Nästan mer än syre.
Vanliga sneakers?
Nej tack.
Svarta?
Grå?
Vita?
Jag kräks lite.
Ge mig orange!
Ge mig rött!
Ge mig skrikgult!
Ge mig färgblindhet!
Jag vill explodera!
Folk ser mig.
De stannar upp.
De kisar.
De gråter färgglatt.
Jag skriker: “SNEAKERS!”
Jag vill chocka trottoarer.
Ge fotgängare migrän.
Få pensionärer att viska:
“Vad har han på sig?”
Svar: konst.
På fötterna.
Sneakers är religion.
Snörning är bön.
Sulor är heliga texter.
Adidas är altare.
Nike är präst.
G-Star Raw då?
Det är Gud.
Fast med dragkedja & neon.
Folk säger: “Fina skor!”
Jag säger: “Det är konst.”
De säger: “Oj då.”
Jag säger: “Du förstår inte.”
Sen går jag.
Snabbt.
Sneakers formar personligheten.
Jag har springsjäl.
Känslor i gummi.
Liv i varje steg & tålamod i snören.
Finskor?
För psykopater & begravningar & säljare & någon som heter Kent.
Jag vill ha studs.
Vill ha studs i själen.
Vill ha skor som skriker:
“JAG ÄR 19 INOMBORDS!” & ingen kan stoppa mig.
G-Star har färger.
Som enhörningsblod.
Som regnbågsarmé.
Som hallucination efter ost.
Jag bugar för designen.
Folk säger: “Klä dig vuxet.”
Jag hör: “Dö lite.”
Jag vägrar dö.
Jag väljer sneakers.
Jag väljer frihet.
Sneakers är mitt dopamin.
Min identitet.
Mitt soundtrack.
Min Tinder-bio.
Min självrespekt.
Jag är sneakers-kille.
Alltid sneakers-kille.
In i döden.
Kanske efter döden.
Skor för himlen.
“Du är för gammal.”
“Du ser ung ut.”
“Du är pinsam.”
“Du är fri.”
Alla har rätt & fel.
Men när jag går med mina G-Star & regnbågsfötter.
Då vet jag.
Jag går rätt.
