Jag sa Coca-Cola.
Jag menade Coca-Cola.
Jag önskade Coca-Cola.
Jag längtade Coca-Cola.
Jag fick Coca-Cola Zero.
Inte en gång.
Inte två.
Två gånger för mycket.
Två Zero för många.
Två skämt i plastglas.
Coca-Cola Zero smakar skuld.
Smakar avbrutna drömmar.
Smakar kall metall.
Smakar “vi har slut”.
Smakar sommarvikariat.
Jag bad om original.
Han sa:
“Det är nästan samma.”
Nästan är inte dryck.
Nästan är katastrofvätska.
Till slut kom Colan.
Den riktiga.
Den äkta.
Den med socker.
Jag började gråta.
Sen kom köttet.
Min entrêcôte.
Den skulle vara medium-rare.
Den var well done.
Den var död.
Den var så genomstekt.
Man kunde putsa fönster.
Jag knackade på ytan.
Det ekade av sorg.
Den smakade källkritik.
Jag sa Café de Paris.
Fick vitlökssmör & ångest.
Fick bearnaise på köpet.
Som en förolämpning extra.
Som en klick förnedring.
Han såg så glad ut.
Han sa:
“Jag chansade lite, hehe.”
Jag svarade:
“Det gjorde Titanic också.”
Sista halmstrået: glassen.
Jag sa jordgubb.
Jag log jordgubb.
Jag skrev jordgubb.
Jag fick choklad.
Choklad i tyst protest.
Choklad mot min vilja.
Choklad som ett hån.
Choklad som moralupplösning.
Choklad som slutpunkt.
Jag sa inget.
Jag gav upp.
Jag åt chokladglassen.
Med sorg i blicken.
Med jordgubb i hjärtat.
Jag mejlade krogen.
Skrev långt.
Skrev upprört.
Skrev detaljerat.
Skrev mig till trerätters.
På måndag blir det revansch.
Riktig Cola.
Rätt kött.
Rätt glass.
Noll Zero.
Kära sommarjobbare:
Skriv ner beställningar.
Lyssna med hela kroppen.
Klicka inte fel dryck.
Grilla inte mitt psyke.
Vi är hungriga.
Vi är törstiga.
Vi är känsliga.
Vi vill ha mat.
Inte Zero & skam.
