Kollegan luktar död björn.
Hen är trevlig.
Social.
Bidrar i möten.
Doftar apokalyps.
I fleece.
Med hint av mögel.
Det börjar varje morgon.
Hen kommer in.
Vi tappar fokus & luktsinnet & hoppet.
Det är som:
Nattgammal svett.
Syrlig t-shirt.
Tvättmaskin på semester.
Samt en andedräkt från Mordor.
Folk flyttar stolar.
Fikar oftare.
Jobbar remote fast vi är på plats.
Slackar i panik:
“Hen är här. Gå ej in.”
Vi har testat subtilt.
Extra deo på toan.
Doftljus i ventilationen.
“Roliga lappar” om tvättdag.
Ingenting biter.
Hen verkar oberörd.
Sitter nära.
Pratar nära.
Andas som en varm kompost.
Vi fläktar med presentationspapper.
Jag vill säga nåt.
Men hur?
“Hej, din kropp producerar krig.”
“Har du duschat sen Q1 2022?”
“Din tröja är fientlig.”
Vi funderar på workshop:
”Doft, ett gemensamt ansvar.”
PowerPoint.
Frisk luft.
Gratis hygienpaket.
Alternativt:
HR-intervention.
Kodord: Projekt Näsborr.
Anonymt samtal:
“Vi uppskattar dig. Men doften uppskattas mindre.”
Det är inte elakt.
Det är arbetsmiljö.
Det är brandskydd.
Det är kollektiv panik.
Vi har tre lösningar:
Säg nåt direkt.
Be chefen ta snacket.
Börja jobba från skogen.
Men helst:
Säg det mänskligt.
Typ: “Du är toppen men det luktar inte det.”
För alla förtjänar feedback.
En dusch.
Kläder som inte skriker:
”Jag sov i tvättkorgen!”
Med eko.
Snällhet är ärlighet.
Också när det luktar.
Också när vi lider.
Säg något.
För näsornas skull.
