Mina vänner på krogen: ett skamligt folknöje.

Vi går ut.
De går in.
Känslan: sekundär skam.
Kroppen: i försvar.
Själen: på flykt.

Menyn kommer in.
Nån suckar högt.
“Har ni riktig ketchup?”
Servitören nickar stelt.
Jag tuggar servett.

Beställningen tar 100 år.
“Vad är ekologiskt egentligen?”
“Är potatisen från Bjärehalvön?”
“Kan jag få risotto. Fast som pizza. Fast kall?”

Maten kommer.
Nån glor.
Nån petar.
Nån fotar allt.
Sen säger nån: “Blä.”

Notan ska splittras.
Men inte rakt.
Nån drack inget vatten.
Nån vill inte betala.
Nån har Swish-fobi.

Jag viskar:
“Låt mig bara betala. Med min själ & lever. Så vi får gå.”

Nån flirtar med bartendern.
Som gråter inombords.
Nån stjäl is.
Nån dansar med dörrmatta.
Alla är plötsligt influencers.

Jag vill bara sitta.
Dricka vin.
Titta på vägg.
Andas i takt.
Men nej.

Nån tappar sin självkänsla.
Skriker på servitören:
“DU GLÖMDE MIN AIOLI!”
Servitören viskar: “Du glömde ditt hjärta.”

Jag skäms.
Jag svettas.
Jag ber om ursäkt.
Till lokalen & Gud.

De säger:
“Vad trevligt vi hade!”
Jag säger:
“Absolut. Underbart. Alldeles lagom traumatisk.”
Mina ögon ber om asyl.

Så jag börjar undvika.
Först vissa barer.
Sen alla barer.
Sen verkligheten.
Jag lever nu i skuggor.

Kan man ha regler?
Skriva ut på servett?
Föra vänskapskontrakt?
“Rör ej personal.”
“Använd inomhusröst. Även inomhus.”

Ska jag ha workshop?
“Så beter vi oss.”
Powerpoint med pilar.
Bild på skam.
Bild på aioli.

Men de är mina vänner.
Jag älskar dem.
Lite.
I teorin.
Men inte på krogen.

Så nästa gång: Jag låtsas vara sjuk.
Eller i koma.
Eller bara upptagen med Vett & Etikett-podden.

Jag bjuder dem sen.
Hem till mig.
Med plastglas.
Kravlösa snacks & ingen aioli.