Du vaknar.
Du känner något.
Nåt är fel.
Luften darrar.
Spegeln viskar:
“Det är dags.”

Du rör håret.
Håret rör sig inte.
Eller.
Det rör sig fel.
Åt sju håll.
Samtidigt.

Du har fått det.
The curse.
The spiral.
Bad.
Hair.
Day.

Du försöker borsta.
Borsten ger upp.
Du duschar håret.
Håret blir kränkt.
Svarar med friss.

Du provar spray.
Sprayen flyr situationen.
Du provar mössa.
Du ser sjuk ut.
Eller typ en pastor.

Du stirrar i spegeln.
Håret stirrar tillbaka.
Ni har maktkamp.
Du förlorar.
Som alltid.

Grannar ser dig.
De backar långsamt.
Du hälsar.
Ingen hälsar tillbaka.
Du förstår.
Du är smittsam.

Känslan sprider sig.
Ingen jacka passar.
Solen är för ljus.
Din själ kliar.
Allt är hårrelaterat.

Tänk om det fanns svar.
En ritual.
En manual.
Ett recept:
“Så överlever du håret.”

Men nej.
Det är straff.
Från universum.
För all din hybris.
För gårdagen.
Då håret låg perfekt.

Minns du känslan?
När folk sa:
“Wow, har du klippt dig?”
Du log.
Du trodde du vann.
Idag är hämnden här.

Så vad gör man?
Man kapitulerar.
Man bär hatt.
Man fejkar influensa.
Man postar throwback.

Eller.
Man möter dagen ändå.
Med håret som det är.
Som ett konstverk.
Av kaos & trassel.

För vi lever.
Vi andas.
Vi frissar.
Vi krusar.
Vi överlever.

Bad hair day?
Ja.
Men också:
Karaktärsutveckling.
Estetiskt mod.
Vild poesi.