Det här är frukostens helvete.
Du har varit där.
Du har känt skammen.
Du har suttit med smulor i skägget & en juice du inte ens ville ha.
Det är dags att vi pratar.
Om hotellfrukost.
Man vaknar som ett barn.
Lycklig.
Förväntansfull.
Lite fuktig.
Lite hungrig.
Det är ju buffé.
Man duschar som en kung.
Kammar håret.
Tar skjorta.
Fast det är semester.
Men det är buffé.
Man går dit stolt.
Som en riddare.
Mot drakens grotta.
Men istället för drake:
Ola från Norrtälje.
Det börjar med yoghurten.
Den där vita lögnen.
”Naturell”.
Smakar lim & ångest.
Men du tar den.
Varför?
Ingen vet.
Det är ju buffé.
Sen kommer äggen.
Kokta till grus.
Gula som svartsjuka.
Gröna som gammalt svek.
Man tuggar & tuggar.
Man hatar sig själv.
Men det är buffé.
Pannkakorna ligger där.
Kalla.
Stela.
Som din första flickvän.
Du tar ändå tre.
Med sylt.
Hallonsylt från helvetet.
Du tar för mycket smör.
Varför tog du smör?
Du äter inte smör på morgonen.
Men du tog smör.
För det är buffé.
Du som vill ha Bregott.
Brödet då?
”Surdegsfralla”.
Nej.
Cement.
Fast i munnen.
Som skuld.
Som tyst skrik.
Sen kommer skammen.
Du går två vändor.
Nej.
Tre.
Eller fyra.
Ingen vet.
Du är ett djur.
Ett frukostdjur.
Du försöker lämna.
Men där står våffeljärnet.
Blinkar.
Lockar.
Viskar:
”Du är ändå här.”
Du är ändå där.
Sen sitter du där.
Mätt.
Tyst.
Tom.
Ser dig själv i spegeln.
En man.
En person.
Ett offer.
”Vill du ha mer kaffe?”
”Nej.”
”Jo.”
”Nej.”
”Jo.”
Du dricker.
Du hatar dig själv.
Sen går du upp.
Till rummet.
Med surdegsångest.
Pannkakssjälvförakt.
Lägger dig på sängen.
Och viskar tyst:
”Imorgon gör jag bättre.”
”Imorgon tar jag bara en tallrik.”
”Imorgon är jag stark.”
Du ljuger.
Du vet det.
Vi vet det.
Alla vet det.
För att det var buffé.
Och du inte kunde låta bli.
Buffé.
Det är inte frukost.
Det är ett psykologiskt test.
Samt du.
Du har redan misslyckats.
