Jag ska handla.
Storhandla. Smart handla.
Planerat sen i fredags.
Har lista. Har korg. Har stolthet.
Jag går in som en chef.
Jag är matens mästare.
Folk flyttar på sig.
Mitt fokus är skarpt.
Min blick är laser.
Jag tar grönsaker först.
Som en vuxen.
Kål, lök, något grönt.
Känner mig hälsosam.
Som Gwyneth Paltrow fast blekare.
Går vidare.
Känner kraften.
Tar ost. Tre sorter.
Behöver inte tre.
Men det känns typ rätt.
Plockar fryst pizza.
För balans.
Sen pastan. Två kilo.
Och chips. Flera påsar.
För nödfall.
Tar godis. Fast det är måndag.
Bryr mig inte.
Jag lever nu.
Ser mig i frysens glas.
Ser en hjälte.
Jag har glömt nåt.
Vad var det nu…?
Skitsamma.
Går till kassan.
Lastar upp allt.
Blippar som en gud.
Allt går smidigt.
Betalar med själ och American Express.
Går ut i solen.
Känner mig fri.
Bär kassarna som pokaler.
Svänger in i porten.
Ser trappan. Ler.
Jag är hemma.
Ställer ner allt.
Känner mig stolt.
Sen händer det.
Det kommer som en viskning.
Toa. Papper.
Jag glömde toapappret.
TOAPAPPRET.
Hela resan förgäves.
Jag står där.
Med quinoa.
Men inget hopp.
Tårarna kommer.
Sakta. Tyst. Absurt.
Jag har balsamvinäger för 89 kr.
Men inget att torka med.
Jag funderar på servetter.
Gamla kvitton. Jula-katalogen.
Vad är ens liv nu?
Jag går tillbaka.
Till butiken.
In i ljuset.
Blicken död.
Själ skrynklig.
Och där står jag.
Med bara en sak.
Ett paket toapapper.
Och ett krossat hjärta.
